Modernismen slår en i huvudet med en slägga i Brasilia. Det är konsekvent, stilrent och ideologiskt – och därmed fruset i tiden. Det för både gott och ont med sig. Bland annat ser man den svenska modernismen med helt nya ögon.
I Henrik Brandão Jönssons utmärkta bok Fantasiön som använder Brasilia för att beskriva en del av Brasiliens modernistiska historia, tar han sig även möjligheten att besöka Vällingby, en av Stockholms första modernistiska förorter för att hitta paralleller. (Jag återkommer till boken i en senare bloggpost)
Inför resan hit tog jag därför en promenad genom Vällingby med kameran för att se vilka likheter som finns. Jag hade kanske för ont om tid, och dessutom för lite kunskaper för att veta vart jag skulle gå. Men å andra sidan var slumpen inte en så dum vägvisare. Rutten jag gick var den här, moturs:
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Man kan förstås följa delar av promenaden i street view, men jag tänkte ändå visa några bilder för att det med tiden ska bli möjligt att jämföra med Brasilia.
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157625152912820″]
Anteckningarna jag gjorde blev i punktform:
Det känns som att det är bilar överallt, eller inga bilar alls. Problemet är att man ändå går där bilarna är, eftersom det är lättare att hitta då. Det kändes som att jag hittar ut när jag kommer fram till en bilväg.
Det finns förstås ingen kvarterskänsla, vilket var själva tanken. Ytorna mellan husen, mellan vägarna och husen, och mellan allt annat, är därför enorma. Man går och går, utan att riktigt komma någon vart. Det är också svårt att orientera sig såvida man inte ser höghusen vid centrum.
Det dyker upp underliga affärslokaler på ställen där de inte borde finnas, typiskt nog är det frisörer i flera av dem. (Se markeringar på kartan)
I centrum finns inga bostäder, däremot precis utanför. Det finns dock inga affärer bortanför centrum, i alla fall inte där jag gick, så det blir mycket promenad för en liter mjölk.
Alla innergårdarna är helt öde, trots att det är varmt och vackert en söndag i september. De flesta vet att det är sista möjligheten för kaffe utomhus.
Jag möter väldigt få människor, förutom i centrum. Några hundägare, några som har handlat och några barn och föräldrar i lekparken.
Eftersom de bilfria ytorna är stora och sträcker sig långt är det helt säkert tryggt att släppa ut barn. Men var är de? Kanske är det för långt till kompisarna så att det är bättre att stanna hemma?
Arkitekturen är verkligen egen och ofta vacker, såväl byggnaderna i centrum som flera av bostadshusen.
I nya “Vällingby City” – Sven Markelius snurrar väl fortfarande i sin grav – finns det nästan bara stora kedjor, ni vet redan vilka de är. Tro alltså inte att ni hittar något nytt att handla.
På flera av innergårdarna, som skulle kunna vara ganska fina, har man placerat moderna sopnedkast på de bästa platserna; mitt på gården som något slags altare eller prydnad. De är till och med så nya att de inte finns på Googles satellitbilder. (Se markörer)
Det jag funderade mest på när jag åkte därifrån var däremot dimensionerna. Hur bestämde man storlek på parker och innergårdar, längd och bredd på gator, sträckning på gångstigar och antal personer per kvadratmeter? När man tittar på kartan ser man att ingen väg, och ingen sträckning är rak. Det må vara hänt, men vad gjorde att det blev som det blev?
En kommentar