Har ständig ångest av att köra bensinbil i Brasilien. Den lättar dock lite av att bensinen innehåller 25 procent etanol. Läste också Christian Azars Makten över klimatet häromveckan som förmedlar ett antal intressanta tankar om etanolproduktionen i Brasilien.
En rimlig fråga som Azar behandlar är i vilken mån etanol och annan bioenergi konkurrerar med matproduktionen. Vet inte om jag tycker att det är mycket eller lite, men Azar menar i alla fall att världens hela matsystem, det som odlas och betas, innehåller nästan lika mycket energi som alla fossila bränslen som utvinns.
Det blir med andra ord inte mycket mat över om man ska ersätta alla fossila bränslen med etanol från sockerrör, vete och annat som odlas för mat.
Det är inte heller möjligt att ersätta ens de fossila bränslena i framtidens bilpark med etanol. Om det gick en bil på två personer, som det gör i de rikare länderna idag, och världen hade 10 miljarder människor, så skulle jordbruksarealen inte räcka till mycket mat:
“Då en hektar sockerrör ger 6000 liter etanol räcker det, förutsatt att vi har effektiva etanolbilar, till cirka fem bilar (som drar motsvarande en halv liter bensin och kör 1500 mil om året). För att täcka behovet hos fem miljarder etanolbilar krävs sålunda en miljard hektar mark (alltså två tredjedelar av världens åkerareal). (s. 20)
En av anledningarna är att det inte är särskilt effektivt att göra etanol på vete, majs och annat spannmål som man gör i Sverige, USA och andra delar av världen idag. Solenergin skulle till och med göra mer nytta i solceller:
“Björn Sandén på Chalmers har påpekat att om man tog all mark som används för att producera vete till etanolfabriken i Norrköping och placerade ut solceller där, så skulle energin räcka för att driva alla Sveriges bilar! Etanolen räcker däremot bara till att driva ungefär en halv procent av alla bilar.” (s.71)
Men med tanke på hur mycket jordbruksmark det finns i Brasilien, att sockerrör ger tre gånger mer etanol per kvadratmeter än vete, och att solceller förstås är betydligt effektivare här än i Sverige, så visar det ändå vilken enorm potential det finns för att producera energi på åkrarna i Brasilien. Här finns det ingen mening med att ställa maten mot produktionen av etanol eller energiskog, eller ge plats för solceller på åkrarna. Brasilien har kapacitet för mer av allt. Frågan som måste ställas är dock vilken politik som ger mest för pengarna.
Om man bortser från fossila bränslen, finns det tre huvudsakliga alternativ för framtidens transporter, berättar Azar: biodrivmedel, vätgas och elektricitet. Och det är etanolet som har kommit längst i utvecklingen.
Men man kan inte ta ställning till om etanol är bra eller dåligt om man inte studerar hur den har producerat. Etanol av spannmål är inte effektiv, den har dessutom ofta höga indirekta koldioxidutsläpp, eftersom diesel och andra fossila bränslen används i produktionen. Ibland är de totala koldioxidutsläppen lika höga som om man använt bensin istället. (s.78)
“Det är svårt att se hur spannmålsetanol någonsin ska kunna spela någon betydande roll för att minska utsläppen av växthusgaser.”
Etanol från sockerrör är däremot finfint bränsle. Det ger 6000 liter per hektar, till skillnad från 2000 om man utvinner den ur spannmål. I Brasilien gjorde de 14 miljarder liter etanol som producerades 2008, när Azar skrev sin bok, att Brasilien undvek lika mycket koldioxidutsläpp som hela den svenska transportsektorn släpper ut varje år. (s.102)
“Dessutom kan man producera el från etanolanläggningen. Varje hektar skulle kunna ge lika mycket el som en typisk i-landsmedborgare förbrukar varje år. Och man skulle samtidigt relativt lätt kunna fånga in koldioxid från produktionen, eftersom jäsningen av sockret ger koldioxid i ren form – det handlar om flera ton koldioxid per hektar och år.”
Vad som är tydligt när man bor i Brasilien är att även de mer praktiska fördelarna med etanol som drivmedel här är många: I princip alla lokalt producerade bilar kan gå på etanol. Distributionssystemet i landet är redan väl utvecklat. Och etanolen produceras nära konsumenterna. Brasilien har dessutom mängder av mark som än så länge inte används för jordbruk, men som utifrån alla tänkbara perspektiv skulle passa.
De möjliga nackdelarna ligger i hur själva jordbrukspolitiken utvecklas. Om regnskogen huggs ned för att odla sockerrör och fattiga småjordbrukare säljer sin land till storjordbruk, men sedan inte hittar andra inkomster, skapas nya problem, men dem kan man inte skylla på etanolet. Ett annat möjligt problem är förstås om USA och Europa i framtiden sänker tullarna på import av etanol, men inte på andra jordbruksprodukter. Då snedvrids marknaden i Brasilien så att matproduktionen kanske blir lidande.
Azar övergripande analys är att det är betydligt bättre för såväl klimatet som plånboken att köpa etanol från Brasilien än att producera den i Europa. Å andra sidan så skulle bara Europas bilar kräva etanol från en yta på tio gånger Brasiliens nuvarande sockerrörsareal. (s. 80) Och då är Brasilien i sig självt redan världens snabbast växande bilmarknad.
Etanol från Brasilien, och andra sockerrörsproducerande länder, är alltså bara en liten del av svaret på framtidens drivmedel, om än viktig.
En kommentar