Arkitekturen berättar att staten är allt

Hur tänkte de? Man undrar ju, helt utan att ställa frågan retoriskt. För en lekman är det inte lätt att läsa den modernistiska arkitekturen, och i Sverige är det numer få som försvarar den. De verktyg som behövs för att tolka det man ser presenteras inte längre i debattens mittfåra.

“Någon har tänkt på att jag ska må bra. Där finns en park och en buss men kan ta”, sjunger Doktor Kosmos i Bredäng centrum – som lika gärna kunde ha handlat om Brasilia. Den stora skillnaden är att Brasilias formgivare Lucio Costa och Oscar Niemeyer är världskändisar, medan de svenska förorternas kallas “Någon”.

Kanske är just avsaknaden av avsändare i det svenska modernistiska projektet anledningen till att frågan så ofta viftas bort i den offentliga debatten om miljonprogrammen.

I Brasilia däremot är det helt nödvändigt att ta reda på vad Costa och Niemeyer tänkte med sina solitärer och superquadras. Det går inte att promenera runt här utan att ställa till svars.

James Holstons The Modernist City – An Anthropological Critique of Brasília från 1989, har en gedigen bakgrundsteckning av projektet Brasilia och den modernistiska organisationen CIAM. I kapitlet om Niemeyer´s Social architecture finns Niemeyers ideer väl beskrivna.

Holstons utgångspunkt är att Lucio Costa och dåvarande presidenten Juscelino Kubitschek hade två huvudsakliga mål när projektet satte igång 1956:

• Brasilia skulle bryta sig loss från den brasilianska verkligheten och historien, både i myten kring sin egen uppkomst, och genom sin sociala funktion. Anti-kolonialismen gick också hand i hand med en stark anti-kapitalism.
• Brasilia skulle bli en kraft för regional och nationell utveckling, i allt från utbildning till industri.

Det första målet var det modernistiska och det andra det moderniserande, följaktligen stod Costas och Niemeyer närmare det första, och Kubitschek och den politiska eliten närmare den andra. När modernismen var modern, flöt dessa två mål säkert samman för de flesta, vilket måste ha skapat stort utrymme i argumentation för projektet.

Oscar Niemeyer hade redan sedan länge varit en av modernismens starkaste representanter i Brasilien, och Kubitschek hade utsett honom till projektets huvudarkitekt redan innan tävlingen om stadsplanen var färdig. Niemeyer hade dock före beslutet om Brasilia aldrig trott på modernismen i Brasilien eftersom fyra förutsättningar saknades. Det skulle behövas

• ett nationellt stats- och partistyrt initiativ för urban utveckling i massiv skala.
• tung industri som understödda detta initiativ, och som kunde leverera prefabricerade byggmaterial, och byggnadsdelar för industriell stadsbyggnad.
• en kommunistisk samhällsorganisation som kunde/ville genomföra och designa de modernistiska städerna och byggnaderna.

Dessutom saknade den styrande borgerliga eliten i Brasilien intresse för modernismen.

Men, menade Niemeyer, avsaknaden av dessa förutsättningar; faktumen att de som beställde arkitektur var prisomedvetna, och att allt var tvunget att byggas från grunden, skapade stor frihet för brasiliansk arkitektur. Enskilda modernistiska byggnader hade redan tidigare blivit världskända, och skapat intresse hos eliten för den modernistiska estetiken, om än inte för den modernistiska ideologin.

Niemeyers reaktion på Brasilia-projektet, som skapade i alla fall tre av de förutsättningar som tidigare saknats – undantaget var en kommunistisk samhällsorganisation –  var därför stark och med tanke på hans produktion måste den varit chockartad. Han argumenterade för total kreativ frihet i Brasilia. Men bara i utformningen av offentliga byggnader. Han hade två skäl till detta.

Om offentliga byggnader precis som privata påkostade hem är skulpterade och monumentala och omgärdas av öppna ytor, undergrävs den tidigare arkitektoniska skiljelinjen mellan det offentliga och privata.

De fritt skulpterade offentliga byggnaderna behövde dessutom standardiserade bostadslådor i bostadskvarteren för att skapa en harmonisk helhet. Genom att bostadshusen och de offentliga byggnaderna skapar harmonin tillsammans upphävs skiljelinjen mellan det privata och offentliga ytterligare.

Holston menar att dessa ideer, tillsammans med faktumet att det är staten som äger marken, byggnaderna och bostadskvarteren, leder till att Brasilia skapar en ny definition av “offentlig”, som är genomsyrad av “staten”, och som inte står i relation till varken det civila samhället eller det privata ägandet. Arkitekturen bryter ned distinktionerna mellan privat, civilt och offentligt, och berättar att staten är allt, skriver Holston:

As a totality, Brasília thus presents the viewer with a concretized image of the state and its collective plans.

Men arkitekturen skulle också fylla en funktion för enskilda människor, menade Niemeyer. De lätta byggnaderna och friheten de representerar, skapar en uppenbarelse – för det är verkligen vad många av byggnaderna är – som undantränger vardagen för åskådaren:

Forms of surprise and emotion that, principally, alienate the visitor – for however short an instant – from the difficult problems, at times invincible, that life offers to all. (Min kurs.)

Arkitekturen ska alltså alienera åskådarna från det som alienerar honom eller henne från samhället, är Holstens slutsats:

Thus, as the double negative suggests, the new architecture is intended to present a positive alternative to the alienating society and denatured life of other cities.

Det återstår mycket tid innan jag vågar mig på ett svar om arkitekturen i Brasilia skapar den samhörighet med staten som Niemeyer önskade. Säkert är dock att han själv några decennier senare drog slutsatsen att det inte gått hela vägen, att det var omöjligt att bygga en klasslös oas i ett kapitalistiskt samhälle.

Det går förstås att hitta noggranna beskrivningar av vad Sven Markelius med flera ville med Vällingby, Bredäng, Tensta och andra modernistiskt planerade områden i Stockholm. Och om man lyfter dessa tankar och gör dem till en del av diskussion om de svenska förorterna, skulle man identifiera de faktorer som skapar och förhindrar förutsättningarna för modernisering där idag. Att som Svenska bostäder döpa om det mest klassiska av förortscentrum till Vällingby City, leder bara till att platsens ursprung glöms bort ännu mer.