På 1990-talet gjorde boken Manual del perfecto idiota latinoamericano – Manual till den perfekta latinamerikanska idioten – succé i bokdiskarna över hela Latinamerika. Den latinamerikanska samhällsdebatten moderniserades brutalt. Decennier av offermentalitet avfärdades och historieskrivningen som den latinamerikanska parnassen, med Gabriel Garcia Marquez och Eduardo Galeano som främsta representanter, torgfört i decennier klövs i bitar.
De senaste åren har de brasilianska journalisterna Leandro Narloch och Duda Teixeira försökt sig på ett liknande projekt, och även de gått segrande ur striden. Deras två “politiskt inkorrekta guider” till den brasilianska respektive latinamerikanska historien har legat på topplistorna i Brasilien i flera år. De finns än så länge bara på portugisiska, men jag har i alla fall recenserat dem på svenska.
En roligare historia – NEO 3/2013
***
Leandro Narloch, Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil (Leya, 2a utökade upplagan 2011)
Leandro Narloch och Duda Teixeira, Guia politicamente incorreto da América Latina (Leya 2011)
Titlarna betyder Politiskt inkorrekt guide till Brasilien respektive Latinamerika. Sedan den första upplagan av guiden om Brasilien utkom 2009 har den sålt i 300 000 exemplar. Guiden om Latinamerika har hittills sålt i 100 000 exemplar. Man kan numer också köpa dem i en box tillsammans med Guia politicamente correto da filosofia.
***
Hur kan Hugo Chávez och Salvador Allende skapa större engagemang i Latinamerika än Michelle Bachelet? Bachelet var president i Chile mellan 2006 och 2010, och representerade samma chilenska socialistparti som Salvador Allende. Hennes tid vid makten präglades av stabil ekonomisk och politisk utveckling. Chávez och Allendes år ledde däremot till politiskt och ekonomiskt kaos.
I Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil och Guia politicamente incorreta da América Latina – två av den brasilianska bokbranschens största succéer de senaste åren – har journalisten Leandro Narloch bestämt sig för att strunta i förklaringarna. Han bryter istället aktivt sönder flera latinamerikanska historiska myter och ikoner. De fungerar ungefär som KBT. Det viktiga är att få undan problemen för att komma vidare, inte analysera dem.
I guiden om Brasilien är måltavlan själva den historieskrivning som lärs ut i skolorna. Som reflexmässigt gör offer till hjältar och vinnare till skurkar. Offren som porträtteras är indianer, slavar, paraguayaner och kommunister. Syftet är inte att förlåta förtryckarna utan visa att även offren var ansvariga för handlingar som inte bör beundras.
Utgångspunkten för den andra boken är att latinamerikaner berättar sina länders historia på samma sätt. De beklagar sig över förtrycket av ursprungsbefolkningen, slaveriet och diktaturernas våld. De använder lokala kulturella objekt som musikinstrument, ponchos och handgjorda smycken som bas för motståndet. De skyller dagens problem på kapitalismen och kolonialismen, och försvarar fortfarande kommunismen.
Dessutom har denna historia perversa historiska hjältar vars främsta kvalitéer är karisma, skönhet, tragisk död och hetsande mot utlänningar. Snabbt och roligt dissekerar författarna sedan Che Guevara, Pancho Villa, Simon Bolivar, Salvador Allende, Evita och Juan Perón, haitiska revolutionärer, azteker, inka och maya, och konstaterar att i Latinamerika har man gjort hjältar av dem som förstört politiken, ruinerat ekonomin och förtryckt medborgarna:
“Det är han, den falske latinamerikanske hjälten, som är den viktiga måltavlan i denna bok”, skriver Narloch och Duda Teixeira.
Kanske skulle de ändå vågat sig på en analys. Den är inte så långt bort. När militärer under efterkrigstiden i det ena landet efter det andra försökte ta kol på populister och kommunister fick det två centrala konsekvenser för historieskrivningen. För det första flydde anhängarna av de tidigare regeringarna till länder runt om i Latinamerika och resten av världen och beskrev där allt som varit i rosenrött skimmer. För det andra trycktes det lokala diskussionen om historieskrivningen under jord av militärernas censur och spreds därför vidare genom viskleken.
När militärerna sedan tappade makten under 1980-talet kom historien som under decennier i exil och under jorden muterat till ren fiktion, upp till ytan. Perón hade blivit arbetarnas hjälte, Guevara fredens, Allende socialpolitikens, inka naturens. När medborgarna fick rösträtten tillbaka var det denna historieskrivning som styrde deras val.
Trots bristen på analys är Leandro Narlochs guider viktiga bidrag för att skaka om i den latinamerikanska samhällsdebatten, och sätta historien i ett nytt politiskt perspektiv. Efter vårens hyllningar till Hugo Chávez i Sverige är det dessutom uppenbart att de skulle behövas på svenska.
Intressant! Hur skulle en liknande historieskrivning för Sverige/Europa se ut? (Lite konstiga syftningar i texten som kan ge intryck att författaren attackerar det jag antar är hans egen poäng (” De fungerar ungefär som KBT”, “Offren som portätteras… Syftet är inte att förlåta…”) — jag fick läsa två gånger för att haja att det var tvärtom.)
Instämmer med din analys. Gillar dessa böcker skarpt – i synnerhet den om Brasilien – och instämmer med din text om dem.
Illa om syftningarna är oklara. Men det var ju bra att tanken framgick ändå.
Vad gäller historieskrivningen för Sverige så kanske man ändå kan jämföra lite med den nya ideologiska debatt som satte igång på 1970-talet, och som bröt med det socialdemokratiska paradigmet. Den fick inte riktigt genomslag politiskt förrän i slutet av 1980-talet och med regeringsskiftet 1991. Dock, den socialdemokratiska historieskrivningen har ju inte samma problematik vad gäller innehållet. Den bygger inte på offermentalitet och personkult. Framförallt är det väl skiftet från en historieskrivning till en annan man kan jämföra. Däremot är förstås historieskrivningen om Latinamerika i Sverige djupt präglad av den som Narloch och Teixeria försöker göra upp med.
Eller vad säger du?