När alla tycker samma sak i ett viktigt samhällsproblem, behöver ingen läsa på. Och då produceras ännu färre fakta, idéer och åsikter att diskutera. Tyst blir det. I narkotikapolitiken är det precis så. Från höger till vänster tycker alla samma sak: Målet är ett narkotikafritt samhälle, alla åtgärder ska syfta mot det och förbud är det viktigaste verktyget.
Det är dags att såväl målet med politiken som medlen förändras i grunden. Och frågan är om inte saker är på väg att hända, dock utanför partipolitiken. Redan förra året hade tidskriften Fokus ett temanummer om cannabis under titeln Det stora nederlaget, och britten Tom Feilings bok Kokain – Drogen som erövrade världen kom ut i svensk översättning och säljs numer i Pocket shop.
Sveriges radios Konflikt har gjort två program om narkotikapolitiken, ett om det misslyckade kriget mot narkotikan (med massor av bra länkar) och ett om utopin det narkotikafria samhället.
Härom veckan kom Lasse Wierup och Erik de la Regueras Kokain – boken som granskar drogen, som det nu görs reklam för i hela tunnelbanan. Och senare i år kommer Magnus Lintons Cocaina. Lintons teaser i DN och utdrag i tidskriften Arena visar antagligen i vilken riktning boken pekar.
Det viktiga och nya i denna debatt, är det återkommande Latinamerikaperspektivet. De svenska förbuds- respektive legaliseringsargumenten har tidigare alltid utgått från om man ska ha rätt att använda droger eller inte, och därmed missat vilka konsekvenser politiken får på samhällen där den produceras och transporteras. Om man byter perspektiv i denna fråga, precis som i många andra, så kommer den humanistiska och socialt ansvarstagande politiken att vara en helt annan än den gengse.
Det nya Latinamerikaperspektivet på debatten innebär att man måste ta med konsekvenserna av förbudspolitiken redan från början, och inte bara fokusera användarna.
Kokain – Drogen som erövrade världen, Tom Feiling (2009)
Tom Feilings reportage börjar pedagogiskt i förbudsdebatten i USA, Europa och FN decennierna efter Andra världskriget och visar sedan vilka konsekvenser detta har fått på fattiga stadsdelar och fattiga människor i storstäder som New York och Baltimore.
Förbudet trissade upp narkotikapriserna, vilket skapade möjligheter för fattiga människor att tjäna pengar. Beroendet av pengarna blev sedan en viktigare drivkraft för handeln än beroendet av narkotikan. Riskerna det innebar att sälja, och de investeringar som behövde göras för att skala upp verksamheten, gjorde det också nödvändigt med fungerande marknadsföring.
Stora fester med mycket billigt kokain, och gratisprover för blivande kunder, fungerade förstås på narkotikamarknaden också. Det höga priset medförde sedan att produktionen effektiviserades och utvecklades, konstaterar Feiling:
Varför skulle en smugglare riskera att hamna i fängelse för en billig, skrymmande produkt som bara ger ett milt rus [kokablad]? Drogförbudet har haft en avgörande inverkan på efterfrågan av drogen. Ingen hade ens tänkt att röka kokain [crack] innan det förbjöds.
Utan förbudet hade det inte funnits pengar i marknaden för att utveckla alla de derivat av koka och opium, och alla syntetiska droger, som finna idag. De nya produkterna hade inte varit värda investeringen.
Feiling fortsätter med att beskriva konsekvenserna av narkotikasmugglingen i Jamaica. Våldet mellan de två politiska partierna PNP och JLP, orsakades inte av droghandeln. Men när två stridande grupper kunde finansiera vapenköp och betala myndigheter och poliser genom smuggling av kokain från Sydamerika till USA och Europa, så tog de förstås chansen.
Värdet på den lokala cannabisproduktionen förverkligas genom samma kanaler. Och hade det inte varit förbjudet att röka cannabis i Europa och USA hade värdet varit lägre och de jamaicanska bönderna hade odlat något annat.
Våldet på gatorna i Kingston har blivit värre i takt med att kokainsmugglingen ökade, och korrumperat den jamaicanska politiken ytterligare, vilket försvårat den ekonomiska och sociala utvecklingen för hela det jamaicanska folket. Men pengarna som orsakar detta kommer inte därifrån, utan utifrån. Det är vår förbudspolitik som skapar de värden som finansierar våldet och korruptionen.
I Mexiko inledde den då nyvalde presidenten Vicente Fox en hård strid mot narkotikan. Militären sattes in mot de väpnade gängen, och man rensade ut korrumperade tjänstemän. Sedan 2001 har mer än 800 tjänstemän rannsakats för droghandel, utpressning, människorov, tortyr och mord. Men under 2006, Fox sista år som president, rusade det drogrelaterade våldet i höjden.
I och med att insatserna koncentrerades på kartellernas ledare uppstod ett maktvakuum. Plötsligt låg smuggelkorridorer och revir värda miljarder dollar tomma, och ledarnas underhuggare roffade dem åt sig så fort de kunde. Maktkampen släppte lös ett ohyggligt våld. […] Problemet är att aggressiva insatser bara förstärker det våld de är avsedda att kväsa.
Mellan 2006 och april i år har 23 000 människor dött i Mexiko till följd av kriget mot narkotikan. Det är en direkt konsekvens av att förbudspolitiken drivit upp värdet på narkotikan.
Feilings tredje steg är att undersöka produktionsledet. Den allra största delen av kokainet i världen kommer från Colombia. Under 2000-talet har världens tullar och poliser konfiskerat mer kokain än någonsin, men det betyder inte att andelen som konfiskeras stiger. Produktionen och handeln pågår för fullt.
Besprutningsprogrammen som finansieras av USA genom Plan Colombia, har inte heller fungerat. Odlingarna flyttat runt i landet i takt med att kokaodlingarna besprutas – ballongeffekten kallas det . Odlingen i har dessutom ökat kraftigt i Bolivia och Peru, där kokan har sin historiska förankring.
Innan kokain förbjöds runt om i världen, exporterade Colombia varken koka eller kokain, skriver Feiling:
Så snart en lättodlad gröda blir illegal koncentreras odlingen ofrånkomligen till länder där det är lättare att bedriva olovlig verksamhet.
Argumentet att bönderna skulle låta bli att odla koka om det fanns möjlighet att komma åt en marknad för andra produkter, haltar eftersom priset på kokain kommer att stiga så fort annat blir mer lönsamt.
Feilings huvudpoäng är att kriminaliseringen av en liten minoritet drogkonsumenter i Europa och USA, har skapat våld, korruption och politisk instabilitet som drabbar alla i de städer och länder där drogerna säljs transporteras och produceras. Det är inte beroendet av droger som driver produktionen, utan beroendet av pengarna som finns i drogmarknaden.
Så vad göra? Att legalisera och narkotikamarknaden utifrån argumentet att människor har rätt att knarka, har för mig aldrig varit relevant. Jag har inget emot systembolaget eller åldersgränser och varningstexter på tobak.
Däremot måste man föra en politik som får undan pengarna i narkotikamarknaden. Det är pengarna som skapar eländet, våldet, korruptionen och behovet av nya konsumenter. En ordnad legalisering på en reglerad marknad med kvalitetskontroller, varningstexter och opinionsbildning om hur farligt det kan vara att använda narkotika, skulle dra undan mattan för den illegala narkotikamarknaden som finns idag.
Några recensioner.
Maria Larsson skriver tillsammans med amerikansk presidentrådgivare om hotet från legaliseringslobbyn.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/24/vi-ska-radda-barnen-fran-cannabistrasket