“Den enda risken med att åka hit är att du får lust att stanna för alltid”, säger en vacker kvinna i turistreklamen för Colombia på brasiliansk teve. Det tragiska är att jag tolkar det cyniskt.
Ekonomin i Colombia växer. Det är säkrare än på länge. Och Medellín, som i mitten av 1990-talet var en av världens farligaste städer, attraherar nu mängder av turister. Men efter att jag läste Magnus Lintons utmärkta Cocaina – En bok om dem som gör det för ett tag sedan blir det som borde vara positivt så svart.
Linton beskriver nämligen inte bara kokainets del i Colombias moderna historia – som man kanske tänker först – utan hur det går till när intressena bakom narkotikaproduktionen mognar.
I Colombia steg kokainproduktionen under slutet av 1980-talet. Decennier av inbördeskrig, fattigdom och en stat som inte kontrollerade sitt eget territorium var perfekta förutsättningar. Pablo Escobar och kartellerna i Medellín och Cali byggde upp hela arméer som exporterade kokain till främst USA.
När Escobar skjöts och kartellerna föll ihop, exploderade det narkotikafinansierade våldet under 1990-talet istället i ett trefrontskriget mellan staten, Farc och paramilitärerna. Slutligen minskade våldet i början av 00-talet när dåvarande presidenten Alvaro Uribe med amerikanskt stöd bekämpade Farc militärt och skrev ett avmobiliseringsavtal med paramilitärerna.
Enligt den teori som förespråkarna för kriget mot narkotika använder borde därmed också narkotikahandeln ha minskat när staten tagit bättre kontroll över landet och det har blivit svårare att producera kokain. Men verkligheten är en annan. Trots kriget i Colombia och de allt mer omfattande besprutningarna av kokaodlingar mm, så exporterade Colombia sex gånger mer kokain 2006 än under Pablo Escobars hey days. Förändringen är bara “estetisk”, skriver Linton.
Det som har hänt är nämligen inte att staten har tagit kontroll över landet, utan att narkotikaintressena har tagit kontroll över staten. De har lärt sig att det är effektivare att korrumpera sig in i politik och administration, än att försöka besegra staten med våld.
Men detta är inte bara Colombias historia. Det kommer att bli Mexikos historia. Det kan bli hela Centralamerikas historia. Och Västafrikas. När narkotikaintressena mognar som de gjort i Colombia inser de att staten kan bli deras vän. När det väl har skett kommer demokratin inte att leverera det medborgarna vill ha, utan se till att medborgarna betalar för det som narkotikaintressena behöver.
Något måste alltså göras.
Men när jag nyss läste några av bokens recensioner blev jag förbluffad över att så många av dem (tex Svd, DN, Dagens bok, Dantes bibliotek) gjorde en poäng av att Linton inte tar ställning för eller emot legalisering av droger. Det är en groteskt banal slutsats som endast kan dras om man inte har förstått vad man läst.
Hela boken är ett ett enda slag i bordet för att det behövs en ny narkotikapolitik i konsumentländerna som inte finansierar den brottslighet som undergräver den ena latinamerikanska demokratin efter den andra. Men en sådan politik kan inte begränsas till ordet “legalisering”, och antagligen är det därför som det inte finns med. Politiken som behövs är mycket större än så.
håller med. Nu förs iallafall äntligen en seriös diskussion.