När jag läser om Venezuela i Reids Forgotten Continent, tänker jag på Erlander-citatet om att ”nationens viktigaste tillgång är medborgarnas vilja till arbete”.
I Venezuela började man utvinna olja i mindre skala under första världskriget, men produktionen satte inte igång storskaligt förrän Shell hittade olja under Maracaibosjön 1922. Under de följande fyra decennierna var landet världens största oljeexportör, och ekonomin växte med i snitt sex procent per år fram till 1980. 1970 hade Venezuela högst inkomst per invånare i Latinamerika.
Venezolanernas självbild växte förstås i takt med inkomsterna och snart var de övertygade om att de levde i ett rikt land:
This would make them uniquely susceptible to populist political messages – especially because after the mid-1970s they did get steadily poorer.
1974 var oljeinkomsterna som högst, 1540 USD per person. Men sedan föll de snabbt, och 1998 var de inte högre än 315 USD per person. Fattigdomen ökade från 32 procent 1982 till 53 procent 1989, och 1985 var medelinkomsten 15 procent lägre än 1973.
Men petromanin ledde inte bara till att människor slutade bygga sin egen ekonomi. Pojkar med guldbyxor behöver inte heller tänka på hur staten använder pengarna. Därför utsattes den venezolanska offentliga sektorn aldrig för press att öka effektiviteten, eller höja kvaliteten på sin verksamhet:
Venezuela´s democracy spent far more than the Latin American average on social programmes. But in 1988 infant mortality was three times higher than in Chile, which spent only a third as much. Vaccination rates were half the regional average.
Det är förstås inte svårt att jämföra med Norge, världens rikaste u-land. Framgångarna för Fremskrittspartiet och den lön som svenska läkare och sjuksköterskor erbjuds för några månaders arbete visar om något att olja på sikt snarare främjar högmod och lättja – utöver avundsjukan hos grannarna – än välstånd.