När den första oljekrisen slog till 1973 blev de brasilianska militärerna som styrde landet chockade och insåg hur känsliga de var för internationella kriser. Nationell energiproduktion blev det militärstrategiska svaret, och snabbt storskaliga satsningar på kärnkraft, vattenkraft och etanol.
Omfattande subventioner gjorde att jordbrukare som börjat överge sockerrören för andra mer lönsamma grödor, återgick till sockret. Bilindustrin uppmuntrades att producera etanolmotorer, och redan i mitten av 80-talet gick mer än tre fjärdedelar av de 800 000 bilarna som producerades i landet varje år på etanol.
(Jag fortsätter att läsa på om Brasiliens etanolprogram. Hela denna post bygger på kapitlet om energi i Larry Rother Brazil on the Rise – The Story of a Country Transformed, 2010)
Men när sockerpriserna steg i höjden 1989 och producenterna började exportera sockret, fann sig många bilägare i fällan att de inte kunde tanka bilen, och återgick därför till bensindrivna bilar. Tveksamheten inför tillgången till etanol och de låga oljepriserna gjorde sedan att försäljningen av etanolbilar var låg under hela 1990-talet.
Men 2003 började Volkswagen sälja bilar med så kallade flex-motorer, som kan gå på vilken blandning av etanol och bensin som helst, och som därmed gjorde det möjligt för konsumenterna att köpa det för stunden billigaste bränslet. De andra biltillverkarna i landet följde snabbt efter och idag har i princip alla bilar som produceras i landet flex-motorer. Beroendet av numer dyr importerad olja har därmed minskat kraftigt.
Framgången med flex-bilarna är också en av förklaringarna till den kraftigt expanderande fordonstillverkningen i landet. 2008 gick Brasilien förbi Frankrike och är nu världens femte största tillverkare av bilar och lastbilar.
För Brasilien är förstås etanolen, tekniken för att producera den effektivt och flex-bilarna potentiellt mycket viktiga exportprodukter. I hela Latinamerika och Karibien är det möjligt att producera etanol från sockerrör, precis som i stora delar av Afrika. Om de producerade sitt eget bilbränsle skulle det minska deras behov av att importera olja. Och om matpriserna därmed går upp när fler produkter konkurrerar om jorden, är det för Brasilien inte heller ett problem, eftersom landet är en av världens största matexportörer.
Den viktigaste anledningen till att etanolproduktionen inte ökar ytterligare, för potentialen är långt ifrån fullt utnyttjad, är att såväl USA som EU både har höga tullavgifter på brasilianskt etanol och subventionerar den egna produktionen. En annan faktor är att tex Japan, Kina och Sydkorea, som skulle kunna vara viktiga marknader, inte litar på att Brasilien klarar att öka exporten av etanol samtidigt som den lokala efterfrågan ökar mycket snabbt. Brister i infrastrukturen och en politisk kultur där man skulle kunna kräva minskad export för att tillfredsställa den lokala marknaden, skapar tveksamhet.
Det finns dessutom förstås enorma möjligheter att förädla sockerrör och genetiskt modifiera grödan för att öka avkastningen. De senaste åren har Brasilien även investerat mycket i biodiesel för att blanda upp den vanliga dieseln, precis som all bensin i pumparna innehåller 25 procent etanol.
Å ena sidan är det höga oljepriset alltså positivt eftersom det gör det lönsamt att producera etanol att köra bil på. Men det är ju också ett problem, utifrån ett strikt klimatperspektiv, eftersom det gör det ekonomiskt möjligt att utvinna olja ur de oljefält som nyligen funnits utanför sydöstra Brasilien. Den brasilianska regeringen har spekulerat i att där kan finnas så mycket som 80 miljarder fat, vilket skulle göra fyndigheten större än alla kända oljefyndigheter i Kanada, Mexiko och USA ihop.
En kommentar