Urban safari – av Bobo Karlsson (Prisma, 2009)
Läser de kapitel som berör just nu, Buenos Aires , Rio de Janeiro och Sao Paolo. Baires-kapitlet var alltför förutsägbart och kändes mest som en lista av kvarters- och restaurangtips. Den analys som kändes i minnet var bilden av det konserverade Europa som finns där, hur männen klär sig som i Spanien på 30-talet, hur kulturen bevarar mellankrigstiden och Freud fortfarande deltar aktivt i debatten.
Bilderna och berättelserna från Rio är kraftfullare. men det är också där som han bor. Stränderna, barerna, musiken, karnevalen, favelorna, fotbollen… Men det är staden man vill se som besökare som porträtteras. Och texten är perfekt om man ska resa dit och har den klassiska bilden som mål. Men man får som läsare inte veta något annat, något om allt det som finns därbakom; politiken, ekonomin, medierna, de oromantiska förorterna och allt det som skapar förutsättningarna för att staden lever.
Kapitlet om Sao Paolo har jag inte läst ännu, men DNs recensent menar att det är det bästa, så vi får väl hoppas.
Var och hur syns denna tro?