Häromveckan hade en av de stora veckotidningarna en buisnes-klädd kvinna med dammsugare i högsta hugg på framsidan. Det hade nästan lika gärna kunnat vara en man, för det är ungefär lika uppseendeväckande att framgångsrika män som kvinnor dammsuger.
Rubriken löd något i stil med “livet efter hemhjälpen”, och artikeln handlade om att det numer är så dyrt att ha en hemhjälp att man måste förbereda sig för tiden som komma skall.
Senaste Veja följer samma tema och berättar att inkomstskillnaderna i Brasilien sedan mitten av 1990-talet minskar snabbare än någon annanstans i världen: 1995 tjänade en arkitekt 10,5 gånger mer än en murare, nu bara 6,6 , och så vidare.
En intressant bild i reportaget visar hur många gånger större den rikaste decilens inkomster är än den fattigaste. 1995 tjänade den rikaste 83 gånger mer, men nu bara 50 gånger mer. Fortfarande är skillnaden större än i princip alla jämförbara länder, men samtidigt minskar den snabbare.
Författarens förklaringar till förändringen i Brasilien stämmer väl överens med vad jag skrev i Omvärlden i höstas. Men tidningen har ingen vidare analys av skillnaden gentemot resten av världen.
Det har däremot den förre redaktören för The Economist’s Americas-sektion, Michael Reid, i sin mycket läsvärda Forgotten Continent – The battle for Latin America’s soul (se tidigare kommentarer 1,2). Han förklarar att skillnaderna i ojämlikhet mellan Latinamerika och den rikare världen till hälften beror på ojämlik fördelning av utbildning, kapital, mark och inkomster, och:
The other half is because the actions of the state reduce inequality in rich countries. The World Bank found that before taking into account tax and state transfers, incomes in the United Kingdom and Sweden were not much more unequal than those of Latin America. In almost all Latin American countries, government spending on social programmes has increased sustantially over the past 15 years. On average, social spending rose by 39 per cent between 1989-91 and 2002-3. That was an achievement of democracy – but one made possible by the reforms, which freed resources previously squandered by state-owned companies. (min kursivering)
Demokratin sätter press på politikerna att använda resurserna i samhället på ett för medborgarna bättre sätt alltså.