I novembernumret av Axess finns en avdelning om hur de stigande matpriserna påverkar politiken. Jag har skrivit en artikel om vad som har hänt i Brasilien sedan man började stoppa mat i tanken på bilar, och hur det har lett till att minska hungern i landet. (Artikeln som PDF) Nedan finns artikeln i en längre version och med alla källor.

Kampanjen mot etanolen missar målen

Knappast anade Radio-Canadas utrikesreporter Guy Gendron att hans beskrivning skulle flyga världen runt när han i sändning i augusti 2007 formulerade sig ungefär så här: “Man kan räkna med att det går åt 200 kg majs för att fylla en tank på 50 liter med etanol. Det skulle också räcka till mat för en person under ett helt år.”

Men när Jean Ziegler, FN:s rapportör om rätten till mat, 2007 förberedde sin rapport till generalförsamlingen om att de höga matpriserna varje år leder till att sex miljoner barn dör av undernäring, hörde han Gendrons uttalande, och gjorde det till den bärande bilden i texten. “Brådskan att göra bränsle av mat är ett recept på katastrof!”, fortsatte han, och fyllde på med så mycket auktoritet som möjligt “Fidel Castro har varnat för att ‘det är en ondskefull idé att omvandla mat till bränsle’”.[1]

Asbjørn Eide som höll på att skriva en rapport för FAO, FN:s mat och jordbruksorgan, om biodrivmedel som hot mot rätten till mat, snappade snart upp referensen ur Zieglers rapport och lät även han beskrivningen illustrera problemet att biodrivmedel produceras av mat.[2] Problembeskrivningen återkommer de senaste åren i flera rapporter från internationella organisationer.[3]

Men inte bara personer som okritiskt citerar Fidel Castro förmedlar idén om bilarna som hungriga vargar. Även Peter Brabeck-Letmathe, ordförande och tidigare vd för Nestlé, världens största livsmedelsföretag, får i en intervju med Wall Street Journal, oemotsagd förklara att om världens politiker verkligen ville komma åt matbristen “så är det bara ett beslut de behöver ta: No food for fuel. […] Då kommer utbud och efterfråga att balansera igen.” Som om inte Nestlés hela affärsidé var att köpa billiga råvaror och förädla dem för att sälja dyrt. Det är klart att han inte vill konkurrera om råvarorna med stora energiföretag.

I den globala kampanjen mot biodrivmedel hamnar Brasilien automatiskt i skottgluggen. Brasilien är världens näst största producent av biodrivmedel med 33 procent av världsproduktionen av etanol och 12 procent av biodiesel.[4]

Men om biodrivmedel var orsaken till att människor blev utan mat, skulle verkligheten i Brasilien vara en helt annan. För samtidigt som de globala matpriserna steg i höjden mellan 1996 och 2007, antalet undernärda människor i världen ökade med en femtedel och etanolproduktionen i Brasilien mer än fördubblades, så minskade fattigdomen snabbt och därmed andelen undernärda barn i Brasilien med mer än hälften, från 4,5 procent till 2,2.[5]

Det är fattigdomen som är problemet, inte matpriserna. Receptet bakom fattigdomsminskningen är komplicerat och glädjer inga ideologer: starka statliga företag, höga skatter, stor intern marknad, men också demokratisering, råvaruexport, privatiseringar, import, strikta budgetregler och effektiv inflationsbekämpning. Men resultatet har i alla fall blivit tillväxt och låg arbetslöshet, som tillsammans med ett antal skolreformer på 90-talet och omfattande sociala program på 00-talet, pressat ned fattigdomen med mer än 60 procent sedan 1994.

En del av framgångsreceptet är tillväxten i jordbruket. På 1990-talet var Kanada världens tredje största jordbruksexportör efter EU och USA. Men mellan 2000 och 2009 minskade deras andel av världens jordbruksexport från 6,3 till 3,7 procent, samtidigt som brasilianska andelen ökade från 2,8 till 4,9 procent.[6] Brasilien är numer världens största exportör av sockerrörsprodukter, kyckling, nötkött, kaffe, tobak och apelsinjos, världens näst största av soja och fjärde störst på fläskkött och bomull.

Den producerade volymen av de tolv största exportprodukterna växte mellan 1996 och 2007 med i snitt 13 procent per år.[7] Och jordbruksdepartementetsprognos för de kommande tio åren visar att produktionen av alla de 22 viktigaste produkterna kommer att öka: 47,8 procent mer bomull, 30,7 procent mer kaffe, 26,5 procent mer kött, 23 procent mer gryn (soja, majs, ris, vete och bönor), 24,2 procent mer sockerrör och så vidare. [8] Trots att man är världens näst största producent av biodrivmedel, och producerar många gånger mer än alla som kommer efter tillsammans, kan det alltså inte vara det brasilianska etanolets fel om det är brist på mat. Jordbruksboomen, inklusive sockerrör till socker och etanol, är snarare av förutsättningarna för att rätten till mat ska förverkligas globalt.

Det brasilianska etanolprogrammet började redan på 1970-talet när militärerna som då styrde blev chockade av hur svårt landet drabbades av oljekriserna. Svaret på hotet blev kärnkraft, vattenkraft och etanol. Kärnkraften har bara fått begränsad betydelse sedan dess, men vattenkraften byggs ut snabbt. Etanolprogrammet utvecklades lite i skymundan till en början eftersom militärerna inte tyckte det representerade det moderna Brasilien, men betydelse ökade. Redan på 1980-talet gick tre fjärdedelar av alla bilar som producerades i Brasilien på etanol.

När sockerpriserna gick upp i slutet av 1980-talet och etanolen blev dyrare minskade dock efterfrågan, och under 1990-talet låg produktionen still på drygt 10 miljarder liter per år vilket bland annat användes till att blanda ut den vanliga bensinen med ca 20 procent etanol.[9]

Den nuvarande etanolvågen inleddes 2003 när Volkswagen i Brasilien satte flex-motorer i bilarna, som kan gå på vilken blandning av etanol och bensin som helst. Bilägarna kunde därmed välja det billigaste bränslet för stunden eftersom alla mackar redan hade såväl etanol som bensinpumpar. De andra nio bilfabrikerna i landet hängde snabbt på, och nu har i princip alla bilar som produceras här flex-motorer. Nästan 42 procent av bilarnas energibehov täcks numer av etanol[10], vilket har lett till att etanolproduktionen stigit till drygt 27 miljarder liter.[11].

Göra sprit av sockerrör är naturligtvis inget nytt i Amerika. Men till skillnad från sockret till cachaça-destillerierna i de gamla kolonialområdena i nordöstra Brasilien, produceras idag mer än 90 procent av allt brasilianskt socker i centrala och södra Brasilien, I Sao Paulo och delstaterna väster och norr om: Mato Grosso, Mato Grosso do Sul och Goiás. Det är där, på savannerna i tidigare isolerade och glest befolkade delar av landet som det industrialiserade storskaliga jordbruket rullar ut sina mattor av sockerrör, soja, majs och bete för biffkor.

Men etanolproduktionen har inte skett på sockrets bekostnad. Brasiliens andel av världshandeln med socker ökade 2000 till 2007 från 20 till 40 procent[12]. Av skördarna kring Sao Paulo har man aldrig gjort etanol av mer än drygt hälften, och de höga sockerpriserna gör att andelen minskar.

Tillväxten i sockerproduktionen har också främjat teknikutvecklingen. Förr brände man sockerfälten före skörden för att få bort blast och annat som gjorde det omöjligt att hugga rören för hand. Numer är arbetet mekaniserat och resterna från fälten och från själva destilleringen används till att producera el till fabrikerna, vilket till och med ger ett överskott till elnätet. Brasilianska sockerrör ger dessutom nästan tre gånger så mycket etanol per hektar som spannmål i Europa eller Nordamerika.[13]

Under det skakiga 1990-talet, då förtroendet för det brasilianska stabiliseringsprogrammet fortfarande var lågt, och flera internationella kriser slog hårt mot ekonomin, bidrog jordbrukssektorn med mellan 10 och 15 miljarder dollar per år i handelsöverskott. Småpotatis mot de 40 miljarder dollar man bidrog med åren före finanskrisen. Men det var ändå en av nycklarna till att förtroendet för realen, den brasilianska valutan, stärktes och till att ekonomin fortsatte att växa.

Min poäng är att etanolproduktionen är en integrerad del av den brasilianska jordbruksboomen, som tillsammans med den övriga tillväxten och stabiliteten skapade förutsättningar för fattigdomen och därmed hungern att minska. Men det var demokratiseringen som gjorde att hungern kom högst på agendan. På våren 2002 gick Brasiliens fattiga man ur huse för att välja Luiz Inácio Lula da Silva till president. Han blev den förste brasilianske presidenten som hade känt hungern, och han hatade den. Fome zero, noll hunger, blev stridsropet och namnet på politiken.

Men det program som först utvecklades hade just bristen på mat som huvudproblem; matkuponger, matutdelning och mängder av andra byråkratiska åtgärder. Efter nio månader av tröttsamma experiment bytte han inriktning radikalt och slog samman alla sociala program som riktades mot de fattigaste till ett stort generellt transfereringssystem – Bolsa Família.

Stödet i Bolsa Família är idag på mellan drygt hundra och tusen kronor per familj och månad beroende på inkomst och antalet barn. Det når en fjärdedel av befolkningen men kostar inte mer än en halv procent av BNP. Fortfarande är åtta procent av brasilianarna extremt fattiga, men det minskar varje år.

I de internationella rapporterna om biodrivmedel som hot mot rätten till mat finns det däremot inga referenser till den minskade hungern i Brasilien. Men det finns flera motvilliga formuleringar om att Brasilien är ett undantag: “Brasiliens produktion av etanol från sockerrör har inte bidragit nämnvärt till livsmedelspriserna.”[14] “De enda av de viktigare biobränslena som vi sannolikt kan säga minskar växthusgaserna […] är bioetanol från sockerrör från Brasilien…”[15]

OECD påpekar dessutom att: ”Bioenergi erbjuder en möjlighet att stärka tillväxten i många av världens fattigaste länder genom pånyttfödelse av jordbruket och bidrag med modern energi.”[16]

Ju fler rapporter jag läser desto tydligare blir det att de inte handlar om biodrivmedel. Det finns två andra intressen bakom.

FN:s rapportör om rätten till mat och FAO är emot hela idén om storskaligt industrialiserat jordbruk, eftersom det leder till att familjejordbruk förtrycks och fattiga människor utan möjlighet till försörjning flyttar till städernas slum. I Brasilien är detta förstås ett stort problem. Frei Sergio från småjordbrukens rörelse i Brasilien (Movimento dos Pequenos Agricultores, MPA), berättar att “etanolprogrammet leder till jordkoncentration, miljöproblem, förlorade inkomster och slavarbete. De problem som monokultur av alla grödor för med sig. Det som behövs är jordreform och differentiering av produktionen.” Survival international beskriver hur sockerpionjärerna bokstavligen skjuter bort Guaraniindianerna i Mato Grosso do Sul från deras marker.[17] Problemet är att jordbruksmattorna rullar ut före staten, vilket leder till att staten i efterhand inte kan återställa ordningen som den var innan, utan tvingas legalisera resultatet av förtrycket.

Problemet för Världsbanken och OECD är inte heller biodrivmedel, utan de tullar och subventioner som skyddar USA:s och EU:s jordbruk. En öppnare marknad skulle stärka jordbruksproduktionen över hela världen och skapa bättre förutsättningar för att människor ska ha råd till mat.

Men båda dessa konflikter har tröskats i nationella och internationella debatter i decennier, utan att det brunnit till och en lösning kommit närmare. Istället gör man nu den cyniska bedömningen att problemet måste bli konkret för att fastna i opinionen: ”Om man inte stoppade majsen i tanken skulle man kunna äta upp den.” Det är en problemformulering lika falsk som förenklad.