Från tältläger på soptipp till stad på 20 år

Det första jag såg när vi hade kört några hundra meter genom sop-dynorna, var bara ännu mer sopor. Men i spåren av lastbilarna som en efter en bromsade in bland dynorna följde en rörelse. Händer stack upp ur den brokiga massan och tog tag i lastbilarnas sidor.

“De paxar sin rätt till soporna”, förklarade vakten som hade följt med oss.

Och när jagväl sett några händer bland soporna, såg jag fler och fler, allt rörde sig, och det visade sig att ytan täcktes av nästan lika mycket människor som sopor.

I Estrutural finns 1820 registrerade sopletare – carteiros – som sex dagar i veckan, i princip dygnet runt, går igenom de 2600 ton organiska sopor som varje dag anländer till Estrutural. Det är Brasilias enda soptipp och under 40 år har den rört sig västerut från motorvägen.

Vid ett annat tillfälle ska jag berätta vad sopletarna säger om sin situation. Nu kommer det att handla om den mark där sopbolaget inte längre lägger sopor. De fåtaliga hektar som idag går under namnet Cidade Estrutural – Estrutural-staden – vars historiska rötter för alltid kommer att vara de mest primitiva byggnader som människor åstadkommer. Sônia Maria Mendez – som även sågs i Rapports inslag från Reinfeldts besök i förra veckan – berättar hur staden uppkom i mitten av1980-talet.

Sopletare som inte orkade åka hem till någon av de fattiga satellit-städerna som omringade Brasilia på 1980-talet, byggde tält och skjul av sopor att tillbringa nätterna i. Med tiden flyttade de hit permanent.

Kåkstaden växte, och i mitten av 1990-talet var vi många andra som behövde bostäder men som inte letade sopor, som också tog oss hit. Jag hade nyligen blivit änka, och min syster hade förlorat sin bostad, så vi byggde oss eget ruckel här.

Efter ett tag fick vi kontakt med en kristen organisation som lånade ut pengar till fattiga människor för att de skulle kunna skapa sig en försörjning. Ett krav för att få låna pengar var att vi gick samman minst fyra personer. Så min syster, hennes man, en person till och jag gick ihop och lånade 400 reais för att starta en liten affär. Det fanns inga sådana i området då.

Vi köpte en påse ris, en burk tomater, några buljongtärningar och lite till i Taguatinga, som ligger några kilometer bort, och sålde det. När vi sålt allt åkte vi tillbaka till affären och köpte mer. Till slut utvecklades den till Estruturals största affär.

I slutet av 1990-talet försökte Brasilias regering köra bort dem som bodde där. Det blev våldsamma upplopp, “rent krig”, beskriver Sônia – och många som dog. Men invånarna i favelan organiserade sig i ASMOES (Asociacão de moradores de Estrutural), som utvecklades till en väl fungerande grannskapsorganisation, med valda representanter i de olika kvarteren och stark solidaritet.

Kraften i organisationen ledde med tiden till att regeringen gav upp tanken på att köra bort invånarna som då hade blivit många tusen.

Men sedan regeringen slutat försöka köra bort oss hände ingenting. De gjorde ingenting för att förbättra villkoren för oss som bodde här. Invånarna tjuvkopplade el från motorvägsbelysningen utanför, samlade regnvatten när det regnade, och blev förgiftade av det lilla vatten de hittade under de långa torrperioderna. Missären var total, men organisationerna i Estrutural starka.

När guvernören var på väg hit, för att prata med någon, skickade någon en varningsraket över området, vilket gjorde att alla samlades på torget [en av de öppna ytorna] för att protestera mot att inget gjordes.

Estrutural är isolerat från resten av staden av motorvägar, industriområden och annat som gör att det är långt till affärer. Men i början av 00-talet fanns det fortfarande ingen social infrastruktur i området. Barnen var tvungna att gå långt till skolan.

Det var först när sjukhuset började klaga hos regeringen över att man inte hade kapacitet att ta hand om alla dem som förgiftades av vattnet, som man började dra renat vatten till området. Och den ständigt mörka motorvägen ledde till att man drog el. Sônia berättar att den stora förändringen kom i början av 2000-talet med mikrokrediterna. Sedan dess har affärerna vuxit snabbt.

Visa Erik i Brasilia på en större karta

I januari 2004 erkändes Estrutural som bostadsområde inom Den komplementära sektorn för industri och försörjning, ett av Brasilias administrativa områden. Det blev tillåtet att bo där.

Sedan 2007 har det hänt mycket i området. Det har byggts en ny högstadie- och gymnasieskola, en ny vårdcentral, ett soppkök där ett mål mat kostar 1 reais, avlopp och asfalterade vägar.

Cobrape, företaget som byggde den grundläggande infrastrukturen 2006 till 2008, har en intressant bild vid beskrivningen av projektet. Den visar en kåkstad med jordvägar och i princip inget annat. På den tomma ytan uppe till höger ligger idag skolan, vårdcentralen, torget, restaurangen etc. Deras historieskrivning av området är den längsta jag hittar på nätet. Även fotona som ligger till grund för Google maps visar ungefär samma sak, men med lite mer utveckling. Och en bild på Det federala distriktet/Brasilias hemsida visar ytterligare lite.

När jag har varit i Estrutural de senaste månaderna har jag tagit en del bilder på området kring marknaden. Det är i princip omöjligt att tro att det är samma stad.

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157626031034717″]

Estrutural har på mindre än 20 år förvandlats från kåkstad på en soptipp till en – förvisso fattig – men dock riktig liten stad med all nödvändig infrastruktur och handel. Min tanke är att följa vad som sker under de år som vi bor i Brasilia vad gäller stadsplanering, kyrkor, sociala program, inkomstnivåer, handelsutbud, lokalpolitik mm.

To be continued, alltså.