I alla fall den första jag har sett. Den publicerades i helgen i Washington Post, och visar väl att det är kontinuitet som gäller för hennes administration.
Den enda fråga hon distanserar sig från Lula i är om Iran. Som kvinna, säger hon, skulle hon inte kunna bortse från stening av kvinnor, och hon tycker det var fel att Brasilien lade ned sin röst i en FN-resolution om människorättskränkningar i Iran.
Intressant med intervjun är också att den börjar med hennes bakgrund som militant vänsteraktivist på 1960-talet. Hon tillhör precis den generation latinamerikanska politiker som Magnus Linton refererar till i sin intervju med Eduardo Galeano. Klassisk vänsteranalys, grundad i beroendeskolan och antiamerikanism, skapade deras världsbild, men marknadsekonomisk praktik och ideologi, deras politik.
Detta är mycket tydligt i hur svarar på frågorna om de utmaningar som ligger framför henne om budgetunderskottet, tillväxten, räntan och så vidare. Intressant är också hennes självförtroende och kaxighet direkt riktad till EU och USA när hon svarar:
We are not in a depression here. We do not have to cut government spending. We will cut expenses but continue to grow.