Funderar lite över hur Dilma Rousseff vill använda den brasilianska utvecklingen i utrikespolitiken. Under fattigdoms-, och inflationsåren var det omöjligt att ha en stark agenda, men nu står det mesta i världen på huvudet. Här är några delar i utrikespolitiken:
– Lulas utrikespolitik präglades mer av traditionell tredjevärldenretorik, där han ville bygga syd-syd allianser med Kina, och ha goda relationer till Venezuela och Iran. När Dilma tog över makten så började hon med att i princip frysa relationen till Iran, och bjuda Barack Obama på besök. Brasilien röstade för en FN-resolution i våras om att skicka en människorättsobservatör till Iran, och ytterligare en om sanktioner mot Mohammar Khadaffi.
– I valutapolitiken har Brasilien tidigare varit ovillig att kritisera Kinas undervärderade valuta. Men presidentbytet i Brasilien och Obamas besök kan ha påverkat även detta.
– Brasilien deltar sedan länge gärna i FNs fredsbevarande operationer. Men man tar nu större ansvar. Bland annat genom att man leder FNs tredje största fredsbevarande insats, den i Haiti, sedan 2004. Och dessutom har man tagit ansvar för ytterligare en insats i havet utanför Libanon. Detta är ett tecken på att man inte längre är lika rädd för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter som förr.
– Den kanske enskilt största frågan för utrikespolitiken är att hitta stöd för ambitionen att bli en permanent medlem av FNs säkerhetsråd. Frågan är alltid uppe när Dilma har internationella kontakter.
– Brasiliens bistånd ökar snabbt, största mottagare är Mozambique, Guinea Bissau och Östtimor. Men viljan att agera bortom regionen och språkgemenskapen är också stor. Brasilien är tex en större bidragsgivare till hungerkatastrofen i Somalia än Frankrike, Italien och Tyskland ihop. Och fler diplomatiska beskickningar i Afrika än Storbritannien.
Tack för den!