Vägen söderut från Rio Branco mot Brasileia ger en förvarning av vad La Interoceanica – den första vägen som knyter samman Brasilien med Stillahavskusten – kan leda till (karta). Den här delen av vägen har funnits i decennier och när man diskuterar Amazonas framtid är det just vägarna en av huvudfrågorna.
Vi åker tidigt på morgonen, och när diset över fälten skingras ser man böljande gröna betesmarker på båda sidor av vägen. Klungor av vita kossor betar morgonslött. Mitt på fälten står ibland enstaka enorma träd som av någon anledning aldrig avverkades. De hör inte hemma på fälten, men står kvar som ensamma änkemän som överlevt sina vänner och är för stolta att ge upp. Ibland är det bara de stammarna kvar, svedda av någon av de årliga bränderna.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Längs bäckarna som klyver landskapet med små raviner finns klungor av mindre träd, sly och buskar. Byar dyker upp med affärer, pingstkyrkor, bostadshus, skolor, småindustrier och enstaka fotbollsplaner. Särskilt fattigt är det inte, men inte heller rikt. På vissa av fälten ser man dock stora vita villor med trädgårdar och flera bilar.
Skogen utgör hela tiden fonden i landskapet, ibland är den långt borta, ibland bara någon kilometer. Det är ganska vackert. I Sverige skulle man kalla det kulturlandskap. Här har det inte funnits regnskog på länge. Det var här kring Xapurí som gummitapparen Chico Mendes tog strid mot markägarna som högg ned skogen på 1980-talet, och med tiden fick betala med sitt liv.
När jag reste här i mars 1994 blev Brasileia första mötet med moderniteten efter flera veckor på den peruanska och bolivianska sidan av gränsen. Där var, och är det till stor del fortfarande, bara skog. Enstaka jordvägar fungerade för bilar med fyrhjulsdrift under de torra månaderna. De som inte hade en fick vänta för att med tiden kunna lifta dit de skulle. De trånga krokiga floderna var för många de enda transportvägarna. Detta kommer La Interoceanica se till att det förändras snabbt åren som kommer.
Det första jag såg när jag då gick över gränsen från Cobija var en stor gul-blå skylt för Banco do Brasil. Det var tecknet på att skogen tog slut och civilisationen tog vid. Nu har jag inte tid att se efter om skylten finns kvar. Måste åka vidare till Assis Brasil och gränsen till Peru.
Vägen är nu betydligt nyare, åtta nio år kanske. “Förr åkte man bara Toyota till Assis”, berättar chauffören i kollektivtaxin och refererar till det vi i Sverige skulle kalla Jeep. “Här fanns ingenting mer än skog.”
På Google maps ser man hur avverkningen är omfattande de första milen, men sedan avtar. Det finns inga byar, och skogen är inte lika långt bort. Ibland kryper den nära vägen och ibland nästan in över den, för att sedan öppna sig igen.
Det är samma kossor och svedda ensamma träd. Två el-ledningar följer vägen, en går direkt till Assis Brasil och en delar elektricitet till människorna som bor i området. Sannolikt har de byggts vid olika tillfällen.
Enstaka bostadshus med affärer i markplan, nya små skolor och vårdcentraler och smala avstickare in i skogen visar att området fortfarande förändras. De som tidigare bott i området säljer mark till boskapsuppfödare som hugger eller bränner ned skogen och sedan ställer ut kossorna på bete. De tidigare småbönderna flyttar till Brasileia eller Rio Branco och letar efter ett jobb. Elektriciteten, vårdcentralerna och skolorna är delstatsregerinens verktyg för att de ska stanna kvar.
(Jag kommer under dagarna att publicera anteckningar från en resa jag gjorde längs La Interoceanica i Acre (Brasilien) och Madre de Dios (Peru) i början av mars. Jag samlade bland annat information till en artikel om torkan i Amazonas 2010, och om hur den nya vägen påverkar området. De andra posterna finns under kategorin “Skogens framtid”. Kom gärna med åsikter och kommentarer.)