Om FAO och kampen mot etanolet

Matpriserna gick upp igen i våras. Och först är det ju dåligt eftersom ännu fler inte får råd att äta, men sedan är det bra eftersom fler får anledning att odla. Frågan är nu i vilken grad matprisökningen har att göra med att etanolproduktionen i världen fyrdubblades under 00-talet. Det är många som vill göra etanolet till skurken.

De stigande matpriserna har sedan 1996 lett till att antalet undernärda människor ökat från 823 miljoner till över en miljard under matkrisens värsta år 2007. Dessutom förutspår FNs jordbruks- och livsmedelsorgan, FAO, att de fortsätter att vara höga decennierna som kommer. Den årliga tillväxten i jordbruksproduktionen kommer inte att vara högre än 1,5 procent fram till 2030 och sedan bara 0,9. Det är betydligt mindre än tillväxten på 2,3 procent per år från 1961 till nu.

Men i Brasilien har matpriserna inte lett till hunger. Andelen undernärda barn under fem år minskade från 4,5 procent 1996 till 2,2 procent 2007, året som de internationella matpriserna var som högst. Tyvärr har Gapminder inte nyare siffror. Men eftersom andelen extremt fattiga hushåll fortsatte att minska även efter 2007 finns det ingen anledning att tro att trenden vänt.

En del av förklaringen till denna framgång ligger i den brasilianska jordbrukspolitiken som lett till att matproduktionen, matexporten och produktionen av etanol gjort på sockerrör, skjutit i höjden de senaste decennierna. De höga priserna har lett till att jordbruksexporten bidragit med mängder av kapital som regeringen satsat på omfattande socialt stöd till de allra fattigaste, som bland annat köpt mat för pengarna.

Det brasilianska jordbruket tappar inte heller fart utan fortsätter enligt prognoserna med hög produktivitetsökning i minst tio år till.

Man tänker att FAO borde ha något att lära av Brasilien. Och mycket riktigt, 2007 publicerades Right to Food – Lessons learned in Brazil med en omfattande beskrivning av hur hungern motarbetats. Men eftersom jag just nu är mest intresserad av etanol, så läser jag även FAO-rapporten The Right to Food and the Impact of Liquid Biofuels (Agrofuels) av Asbjørn Eid. Där finns inget om lärdomar från Brasilien, trots att rapporten säger att det brasilianska etanolet inte har samma effekt på matpriserna som det amerikanska och europeiska. Rapporten är istället en del FAOs kampanj om att just biodrivmedel – inte politiken bakom – är ett hot mot rätten till mat.

Biodrivmedel är en av de viktigaste orsakerna till matprisökningen, argumenterar FAO. De bidrar också till landkoncentration och storskaligt jordbruk vilket leder till marginalisering av svaga grupper. Och de skapar miljöproblem som minskad biologisk mångfald och konkurrens om vatten. Och inte leder de till minskad klimatpåverkan heller.

Men sedan håller argumentationen i rapporten inte ihop, för när FAO fördelar skulden för själva hungern är det inte matpriserna, utan brister i politiken mot fattigdomen som är problemet:

The fact that many are hungry in spite of sufficient production capacity means that insufficient measures have been taken to protect and ensure assets or income for food insecure people.

Sänkta priser eller högre inkomster är bara olika sidor av samma mynt om man är hungrig, kan tyckas. Men då missar man själva poängen med genomtänkt politik. När fattiga människor får högre inkomster snurrar hela ekonomin igång. Men när matpriserna sjunker förlorar massor med människor inkomster, vilket leder till att ekonomin stagnerar. De som drabbas först av det är de fattiga och hungriga.

Fattigdomsminskning är med andra ord viktigare politik än att försöka sänka priset på mat. Det är inte heller biodrivmedel som är den enda orsaken till prisökningen. Rapporten beskriver flera andra orsaker: oljepriset, illa fungerande marknader, och – den kanske viktigaste – att allt fler människor i världen har råd att köpa dyr mat som kött.

Min bild är att anledningen till kampen mot biodrivmedlen är en annan. Den blir nämligen bara lönsam i storskaligt industrialiserat jordbruk. Och FAO gillar familjejordbruk. FAOs råd till världens politiker är därför detta:

The most important is a need to change the approach to agricultural developments in developing countries, focusing more on respect for and improvement of the traditional sources of livelihood for rural people. The rise in the cost of industrialtype intensive agriculture, which relies heavily on patented seed, extensive use of fuel, fertilizers, irrigation and other expensive inputs, implies that poor people will have increasing difficulties in paying those prices.

Produktivt och industrialiserat jordbruk som garanterat mat åt miljontals fattiga i brasilianska jättestäder, ska alltså stå tillbaka för familjejordbruk som kanske kan mätta de fattiga på landsbygden. Det brasilianska jordbruket för utan tvekan stora miljöproblem med sig. Men man tar på sig ett stort ansvar för dem som är fattiga när man motarbetar det.

Ett annat problem med etanolproduktionen enligt FAO är:

It opens up for foreign and outside investors on an unprecedented scale. Traditional, small-scale agriculture in developing countries is not attractive for investors, but biofuel is – as long as there is a guaranteed market.

Etanolproduktion riskerar alltså att attrahera utländska investeringar och främja export, och det menar FAO är ett problem. Det är svårt att förstå hur FAOs politik skulle leda till att matpriserna föll, och ännu svårare att se hur de skulle leda till intäkter för fattiga stater som behöver resurser till fattigdomsminskning.

Istället för att romantisera familjejordbruk borde matprispolitiken rikta in sig på det strukturella problemet för fattiga människor i den globala mat-ekonomin: skyddet av europeiskt och amerikanskt jordbruk, och att överskottet därifrån dumpas på världsmarknaden.

De två faktorerna gör det olönsamt att investera i effektivt jordbruk i mindre utvecklade länder. Den lokala marknaden räcker sällan till att få produktionen att lyfta, såvida landet inte är stort som Brasilien. Och har man inte heller tillgång till en exportmarknad blir det ännu olönsammare.

Däremot ska man inte förringa problemen som kampen om jordbruksmarken i Brasilien och andra länder leder till. Att fattiga småjordbrukare råkar illa ut när kapitalintensivt jordbruk breder ut sig över stora arealer är ingen nyhet. Men det finns inget i FAOs rappport som tyder på att det skulle vara värre i etanolproduktionen än i andra delar av jordbruket.

Detta högst reella förtryck beror mer på brister i rättssäkerheten, och på att fattiga småbönder har för dålig tillgång till marknader att sälja sina produkter på. Fattigdomen reproducerar därmed sig själv. Men den onda cirkeln bryter man inte med att sänka priset på maten de producerar.

 

Uppdatering

Via Ekonomistas får jag del av en bloggdebatt efter en artikel i The Guardian 2008, som refererades i DN, om en hemlig Världsbanken rapport som ska ha sagt att biodrivmedel pressat matpriserna mycket mer än man tidigare trott: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.