Det blir ingen stad utan en stadspark, tänkte Lucio Costa när han ritade Brasilia i mitten av 1950-talet. Och park blev det, en enorm park lite väster om den södra vingen. Men precis som så mycket annat i Brasilia får man motstridiga känslor när man går runt. Å ena sidan är den fantastiskt fin och användbar med en lång promenad- och cykelväg, å andra sidan är den så stor att Brasilia inte har människor att befolka den med.
(Yimby har just nu en intressant studiecirkel om Jane Jacobs, vars kritik av modernismen en utmärkt guide när man promenerar i Brasilia.)
Om vi börjar med det positiva i parken. Cykel- och promenadvägen går längs hela parken och kantas med jämna mellanrum av offentliga toaletter och utomhusduschar. Man skulle kunna tänka att duscharna inte användes, men bara under några timmar i fredags förmiddag såg jag flera nyduschade lyckliga som gick tillbaka till sina bilar efter en joggingrunda eller ett pass i något av utomhusgymmen.
Runt om i parken finns det också massor av picnic- och grillplatser. Och vid en av korsningarna finns flera bås för läkare, kiropraktorer och massörer, och ett antal grillrestauranger och kaféer.
Men trots att Brasilia har nästan tre miljoner invånare så känns parken ofta övergiven. Anledningen är att staden är utspridd över ett mycket stort område långt bortom den världskända flygplansformade stadsplanen, och att grönytor är det som saknas minst. Vart man än ska i Brasilia gör avstånden dessutom att man nästan alltid tar bilen.
Och problemet i själva stadsparken är detsamma. Jag ställde bilden vid parkering nummer 7, packade upp barnvagnen och började gå norrut. Men avstånden var så stora och det hände så lite när jag gick att jag snart kom på mig själv med att tänka: “Ähh, jag kanske skulle ställt mig på någon annan parkering. Ska jag gå tillbaka?” En park som förmedlar den känslan har rimligtvis misslyckats från början.
Efter en stund kom jag dock till Praca dos fontes – fontäntorget – som en gång haft flera olika fontäner omgärdade av en samling platåer och trädplanteringar i olika nivåer. Kanske var det en vacker plats från början, men nu ser det mest ut som en övervuxen maja-ruin. De otaliga lekplatserna i parken förmedlar också känslan av att inte ha använts på decennier. Parken är helt enkelt alldeles för stor.
Ett annat givet problem är hur parken anknyter till resten av staden. Om man bor på östra sidan, i Asa Sul, måste man först gå i genom de trista kvarteren på 900-nivån (se kartan) som mest består av sjukhus, skolor, och andra stora byggnader, sedan måste man ta sig in i parken genom någon av ingångarna, och till sist över den stora bilvägen inne i parken som nästan inte har några övergångsställen. Bor man i Sudoeste, väster om parken, är problemet detsamma: först över den sexfiliga motorvägen, sedan in i parken och över parkvägen.
Detta gör att ingen som bor i Brasilia bara kan slinka ned i parken. Det är alltid ett litet projekt. Det lättaste sättet att ta sig dit är med bil och parkera på någon av de 12 (!) parkeringarna. Och det finns något onaturligt med att åka bil till en park.
Men ofta tänker jag att bilberoendet borde försvinna med tiden, även om det kan dröja. Att trafiken fortfarande flyter ganska bra är ju egentligen ett tecken på att staden är underbefolkad. Brasilias ursprungliga stadsplan utformades för kanske en halv miljon människor som alla skulle ha bil. Och där är vi nu. Men i själva verket finns det plats för betydligt fler bostäder i stadsplanen. Tomterna är snart för värdefulla för att inte användas.
Så med tiden kommer planen att växa igen, byggas om, förtätas och få fungerande gång och cykelleder i alla riktningar som kan användas när bilarna står i kö. Och då kommer stadsparken att blomma ut precis som den borde. Och då kommer man att vara glad att den är så stor.