När fattigdomen diskuteras i Brasilien är man varken rädd för att sätta siffror på misären eller sätta upp mål för när den ska vara avskaffad: 2014, alltså före nästa presidentval. President Dilma Rousseff sparar därför inte heller på krutet utan har givit det nya fattigdomsbekämpningsprogrammet Brasil sem miseria en årlig budget på 20 miljarder reais, 80 miljarder kronor.
Grunden för programmet – som går under klubban i kongressen denna vecka – är en stor undersökning från den brasilianska statistikbyrån som presenterades i våras. Den visade att det finns drygt 16 miljoner extremt fattiga i landet, personer som lever på mindre än 70 reals, 280 kronor, i månaden.
Undersökningen visade också att den extrema fattigdomen är relativt avgränsad geografiskt. I nordöstra Brasilien är drygt 18 procent extremt fattiga och de finns både i städerna och på landsbygden. I Sydöstra Brasilien är bara 3,3 procent extremt fattiga och de allra flesta bor i fattiga stadsdelar runt megapolerna Sao Paulo och Rio de Janeiro. Svarta och färgade brasilianare är kraftigt överrepresenterade bland de mycket fattiga, precis som ursprungsbefolkningen.
Eftersom de extremt fattiga sällan har någon utbildning eller andra kunskaper som är efterfrågade på arbetsmarknaden, räcker det inte med ekonomisk tillväxt och fler jobb för att de automatiskt ska gynnas. Marginaliseringen på landsbygden och i de stora favelorna gör det dessutom svårt för dem att komma i kontakt med de övriga social program som finns, transfereringssystemet Bolsa familia till exempel.
Undersökningens problembeskrivning är på det sättet relativt neutral. Men i regeringens beskrivningar av hur fattigdomen ska bekämpas är det tydligt vilken ideologisk modell som Brasilien kommer att följa.
– Vi har för avsikt att komma till denna grupp av befolkningen, inte kalla på dem. Vi ska garantera att staten når dessa personer, förklarade exempelvis Tereza Campello, minister för social utveckling och kampen mot hungern, när hon presenterade utgångspunkten för Brasil sem miseria.
Strategin är tydlig även i programmets rubrik på hemsidan. Den är formulerad som ett svar på den så självklara frågan att den inte behöver skrivas ut “När bekämpar vi fattigdomen?”. Och svaret är: “Det är när staten kommer dit där fattigdomen är.”
De första meningarna därefter är så dramatiskt formulerade att man förstår att det inte bara handlar om ett politiskt program. Det är något helt annat än socialpolitik: “De senaste åren har den brasilianska regeringen närmat sig de allra fattigaste som aldrig förr. […] en fattigdom så fattig att den är mycket svårt för statens verksamhet att nå. Som om den gömmer sig, förlorad i avlägsna grottor i vårt enorma territorium eller i de mest segregerade delarna av våra stora städer.”
Det handlar om statsbyggande. Fattigdomen motarbetas genom att staten hittar dit där de fattiga bor, och ser dem. Och det är först när staten inkluderar alla brasilianare som nationens fulla potential kan uppnås.
I bilden man får i huvudet när man läser programmet vecklar välfärdsstaten ut sig över landet.
Programmet har tre huvudsakliga verksamhetsområden: inkomst, inkludering i produktionen och offentliga tjänster. På landsbygden är det centrala målet att öka produktiviteten bland fattiga jordbrukare och i städerna att utbilda arbetskraft och finna anställningsmöjligheter.
Programmets landsbygdsstrategi bygger på ett antal konkreta stödformer. På tusen familjer ska det finnas ett lag av tekniker från något av landets universitet som ska ge råd åt de enskilda familjerna om hur de kan öka produktiviteten i jordbruket. 250 000 familjer kommer i detta arbete att få stöd om 2400 reais under två år för att köpa utsäde och annat som behövs. 750 000 familjer ska få renat vatten till sina hushåll, och 600 000 familjer tillgång till vatten för själva jordbruket. Fram till 2014 kommer 255 000 familjer som bor långt från marknaderna dessutom att få delar av sin produktion uppköpt av staten.
I städerna handlar programmet i första hand om att utbilda människor mellan 18 och 64 år så att de ska kunna ta del av arbetsmarknaden eller starta egna verksamheter. Systemet med mikrokrediter i städerna ska utökas. Och offentliga och privata företag kommer att arbeta tillsammans med programmet för att hitta arbetsmöjligheter till de riktigt fattiga.
Men de flesta av de fattigaste ska inte arbeta alls.
– 51 procent av de extremt fattiga är under 19 år och 40 procent är under 14. Det handlar alltså om mycket unga personer, och vi vill att de ska fortsätta gå i skolan, förklarade Ana Fonseca, en av de ansvariga för Brasil sem misera på ministeriet, på ett seminarium.
Även om Brasil sem miseria är ett enormt program, som kommer att föra med sig förändringar långt bortom enskilda brasilianares livskvalitet, så är det ändå bara fortsättningen på ett sedan tidigare mycket ambitiöst fattigdomsbekämpningsprogram.
Sedan 2007 har till exempel antalet mottagningskontor för socialtjänsten ökat från 4195 till 6801, vilket har lett till att antalet brasilianska kommuner med minst ett sådant kontor har ökat från 3159 till 4720. Det är fortfarande en bit kvar till att alla Brasiliens 5565 kommuner ska ha en representanter för socialtjänsten, men man ser ändå hur välfärdsstaten vecklar ut sig flik efter flik.
Det viktigaste verktyget i arbetet är fortfarande Bolsa familia som bidragit till att mer än 20 miljoner brasilianare lämnat den absoluta fattigdomen det senaste decenniet.
Pengarna i Bolsa familia förmedlas enligt ett nationellt register via ett bankomatkort. Detta gör systemet effektivt och rättssäkert. Alla mottagare av stödet registreras dessutom på regeringens öppenhetsportal på internet, vilket minskar risken för att pengar försvinner eller att fel personer får det. Att det skulle vara ett integritetsproblem har jag aldrig hört någon säga. Antagligen för att fattigdomen ändå inte går att dölja. Skammen är redan offentligt fördelad. Att man då tar emot socialbidrag gör det knappast värre.
Ett viktigt mål för Brasil sem miseria är därför att registrera 800 000 familier som uppfyller kraven för att ta emot stöd, men som ännu inte nås av det. Därmed blir det också möjligt för dem att ta emot annat stöd. De medel som fördelas till småjordbrukare, och till fattiga familjer i ekologiskt känsliga områden som ska ta hand om naturen, kommer också att fördelas via Bolsa familia-kortet.