När den svenska regeringsformens första paragraf säger att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, är det utgångspunkten för den svenska demokratin och för den svenska lagstiftningen. Folket bestämmer över staten, och om folket ändrar sig får staten följa efter.
Den konstitution som kubanerna härom veckan fick ta ställning till i en folkomröstning, beskriver först grunden för statens makt på samma sätt:
“I Republiken Kuba ligger suveräniteten oöverförbar hos folket, från vilket statens hela makt utgår.” (Art 3)
Men redan i nästa artikel motsäger sig den nya konstitutionen sig själv:
“Det socialistiska system som denna konstitution godkänner är oåterkalleligt.”
Folket får inte ändra sig. Och i artikeln därpå visar det sig att folket dessutom inte är självständigt:
”Det kubanska kommunistpartiet […] är den främsta ledande politiska kraften i samhället och staten”.
I den kubanska konstitutionen utgår den offentliga makten alltså från kommunistpartiet. Utrymmet för kubanerna att styra sitt eget land är i den nya precis som i den tidigare konstitutionen helt stängt.
De kommande veckorna kommer den svenska riksdagen att ta ställning till om Sverige ska godkänna EUs avtal med den kubanska regeringen, ett avtal som kubanerna aldrig fritt fått diskutera, och aldrig fått ta ställning till.
Om riksdagen säger ja, innebär det att det svenska folkets representanter ingår ett avtal med det kubanska kommunistpartiets representanter. Det vore en djupt ovärdig handling från en riksdag som säger sig hålla demokratiska principer högt.