Ointresset i Sverige för vad som händer i Latinamerika, och då kanske framförallt bland liberalt sinnade, hänger samman med avsaknaden av narkotikapolitisk debatt bland de svenska politiska partierna.
Om det fanns en debatt skulle den automatiskt skapa ett Latinamerikaperspektiv. Och om det fanns ett Latinamerikaintresse skulle det automatiskt finnas en debatt om narkotikahandeln. Det är ingen överdrift. Demokratin på kontinenten står och faller med utvecklingen av narkotikahandeln.
Brasiliens förrförre president Fernando Henrique Cardoso insåg detta efter att han avgått och har sedan dess gjort narkotikapolitiken till sin viktigaste strid. På ett seminarium (text) om The Latin American Initiative on Drugs and Democracy 2009 förklarade han att:
Two of the most critical problems facing democracy in our region, violence and corruption, are closely associated with drugs.
Bakom initiativet fanns förutom Cardoso två före detta presidenter i Mexico och Colombia. Gruppen har sedan dess utökats med flera internationellt kända personer och publicerade i början av juni i år en rapport som kommer att refereras i ett senare inlägg. En av gruppens viktigaste slutsatser 2009 var att kriget mot narkotikan de senaste 15 åren hade misslyckats eftersom planteringarna och exporten av narkotika från Latinamerika ökat, och att ansvaret för detta inte bara ligger i Latinamerika:
the United States and the European Union share responsibility for the problems faced by our countries, insofar as their domestic markets are the main consumers of the drugs produced in Latin America. It is, thus, pertinent for us, Latin Americans, to ask them as partners to design and implement policies leading to an effective reduction in their levels of drug consumption and, as a consequence, in the overall scope of the narcotics criminal activities.
Den paradigmförändring som gruppen föreslog för politiken hade tre ben:
- Treating drug users as a matter of public health.
- Reducing drug consumption through information, education and prevention.
- Focusing repression on organized crime.
Och det underliggande motivet för behovet av politisk förändring var att:
The enormous capacity of the narcotics trade for violence and corruption can only be effectively countered if its sources of income are substantially weakened.
Men deras uppmaning gick obemärkt förbi i svensk partipolitik. Det finns inte en motion i riksdagen skriven om rapporten. Det finns inte ens någon motion från de senaste tio åren som knyter samman Sveriges narkotikapolitik med våldet och korruptionen i Latinamerika.
Problemet är inte heller direkt okänt. The Economist, husorganet för internationellt engagerade politiker, redogjorde i en längre artikel 2009 för misslyckandet i den internationella narkotikapoltiken.
USA har spenderat 40 miljarder dollar per år för att minska utbudet av droger, och arresterat 1,5 miljoner människor. FN beräknar värdet av narkotikahandeln i världen till 320 miljarder dollar, mer än dubbelt så mycket som Sveriges statsbudget. Och handeln ökar.
Storleken på en sådan marknad kan man inte bekämpa med förhoppningen att den ska försvinna. Mexicos överåklagare förklarade därför mycket riktigt i reportaget att målet inte är att stoppa narkotikahandeln, utan att “ta tillbaka den ekonomiska makten och beväpningen som kriminella grupper har skaffat sig de senaste 20 åren, att ta ifrån dem deras kapacitet att undergräva institutioner och utmana statens våldsmonopol.”
Om det ändå har gått så långt att de länder som drabbats av narkotikakriget, inte längre bekämpar själva narkotikan, utan kriminaliteten den för med sig, så måste ju svensk politik förhålla sig till det. I en globaliserad och öppen värld är ett narkotikafritt Sverige lika naivt som ett narkotikafritt Mexico eller Colombia.