När narkotikapolitiken debatteras på det Interamerikanska toppmötet i Cartagena, Colombia i helgen, och därmed riskerar att ställa Barack Obama i ett mycket obehagligt hörn av rummet som kanske den enda försvararen av status quo, så är det inte tack vare USAs historiska kritiker eller fiender i regionen.
Det är tack vare presidenter som tidigare arbetet med säkerhets- och försvarspolitik i några av USAs historiskt mest allierade stater. Förgrundsgestalten är Guatemalas president sedan i januari, före detta chef för landets säkerhetstjänst och student vid Pentagons School of Americas, och med många svåra anklagelser om människorättsbrott emot sig från inbördeskriget på 1980- och 1990-talen.
Men några dagar efter installationen i januari förvånade han de flesta när han förklarade att: “Jag tror att avkriminalisering av narkotika skulle kunna vara en strategi [för att motarbeta de narkotikafinansierade våldet] som hela regionen skulle kunna enas bakom.”
Uttalandet ledde snabbt till en kraftfull debatt. Alla presidenter tvingades förhålla sig till frågan. Vissa höll inte med, som El Salvadors president Mauricio Funes och andra, som Costa Ricas Laura Chinchilla, ställde sig helhjärtat bakom. Även Colombias president Juan Manuel Santos har välkomnat debatten och sett till att den kommer upp på helgens toppmöte.
Men vad som har hänt den senaste veckan är dessutom att det politiska kravet har förfinats.
Den kanske viktigaste inspirationskällan till Pérez Molinas ställningstagande är The Latin American Commission on Drugs and Democracy (LACDD) som leds av tre tidigare presidenter från Brasilien, Colombia och Mexico.
I deras rapporter har det huvudsakliga argumenten varit att narkotikapolitiken måste behandlas som en folkhälsofråga, och inte som en fråga om kriminalitet. Avkriminalisering av bruk skulle därmed underlätta det förebyggande arbetet och dessutom undergräva finansieringen av narkotikamaffiorna som i dag är det största hotet mot demokratin i Latinamerika. (En mer omfattande beskrivning finns i min artikel i antologin Bistånd är politik från förra året). De pratade däremot aldrig om vad avkriminalisering skulle innebära i praktiken.
Men i lördags tog Otto Pérez Molina bladet från munnen i the Guardian:
We all agree that drugs are bad for our health and that therefore we have to concentrate on impeding their consumption, just as we combat alcoholism and tobacco addiction. […] If we accept regulations for alcohol and tobacco, why should we allow drugs to be consumed and produced without any restrictions?
Our proposal, as the Guatemalan government, is to abandon any ideological position (whether prohibition or liberalisation) and to foster a global intergovernmental dialogue based on a realistic approach – drug regulation. Drug consumption, production and trafficking should be subject to global regulations, which means that consumption and production should be legalised but within certain limits and conditions. And legalisation therefore does not mean liberalisation without controls.
Och dagen efter tydliggjorde LACDD vad man menar i en snarlik artikel i brasilianska O Globo:
Reglering är inte samma sak som legalisering. Reglera betyfder att man skapar förutsättningar för införandet av restriktioner och gränser för handel och konsumtion av produkten, utan att göra den olaglig. Den spektakulära minskningen av konsumtionen av tobak är ett bevis på att förebyggande arbete och reglering är mer effektivt än förbud för att ändra människors beteende.
Det är från och med nu som det intressanta kommer att ske. När företrädarna för en ny analys av ett problem, och en ny inriktning på politiken, inte har konkreta svar på frågan hur ska det ske, avfärdas de alltid som naiva och oförberedda. Maria Larssons arroganta avfärdande av Johan Norbergs argument på Newsmill, är bara ett av många exempel.)
Men om en hel drös presidenter och före detta presidenter i Latinamerika tycker att den internationella narkotikamarknaden ska legaliseras och regleras precis som marknaden för tobak och alkohol, så finns det plötsligt ett konkret förslag att diskutera.
En kommentar