Sedan 1960-talet har den kubanske jazz-pianisten Bebo Valdés bott i Stockholm. Nästan ingen har brytt sig. I Miami däremot, och i resten av latino-musikvärlden, har han varit en ikon i decennier. Idag, 22 mars, dog han 94 år gammal, och mycket riktigt uppmärksammades det i Miami först. Det är just nu förstanyhet på El Nuevo Herald. De svenska tidningarna har ännu inte vaknat.
Jag har svårt att tänka mig en enda annan anledning till att Bebo Valdés inte har kramats ihjäl av den svenska kultureliten, än att han var en benhård Castro-kritiker. Han vägrade åka tillbaka till Kuba innan bröderna Castro var borta från makten. Precis som Celia Cruz fick han aldrig chansen. Finns det ett värre omdöme om en regering än när landets främsta konstnärer vägrar att ens besöka-landet?
I spansk TV har de ett långt inslag om Bebo V. I Sverige har tidningarna bara en TT-notis. Spanska TV (tack för satelliterna) visar bilder från filmer och konserter, även tecknad film som var hans sista projekt.
Sekvensen från Sverige visade kanske hur lite uppskattad han blev här – en gammal man som ensam gick i snö och kyla.
Hälsning från,
Roger