Det har tydligen hänt något på Kuba. Det pågår förändringar och det är pluralism som präglar det nya. I alla fall om man får tro trailern till den kubanska filmfestivalen Cuba Mucho Gusto som just nu pågår i Museo Nacional här i Brasilia.
I inledningen av trailern förklarar nestorn i den kubanska filmindustrin Alfredo Guevara detta:
“Segern för revolutionen 1959 blev för en hel generation – och så korrigerar han sig – och inte bara för min utan för alla efterkommande också, även segern för hoppet och många drömmar.”
Jag tar mig för pannan. De är helt besatta av sin revolution, tänker jag.
Men sedan förklarar Mariela Castro med samma pekfinger i luften som sin far och farbror att något hänt som gjort att värdet av mångfald och kampen mot diskriminering blivit en del av den politiska diskursen.
Och i resten av intervjuerna därefter finns också något öppet, till och med ett uns av självkritik.
Något har hänt som gjort att det blivit bra att vara homosexuell, småföretagare, student, religiös, elev och filmare på Kuba. Landet har brytit med sovjetkommunismen, och jag blir helt paff när någon förklarar att marxismen precis som katolicismen inte har någon vetenskaplig förankring. “Det handlar om tro.”
“‘Margot'” säger att inget land numer behandlar transvestiter med samma värdighet som Kuba, eftersom det där ses som ett konstnärligt uttryck. (Just den biten visas dock bara på Youtube och inte i foajén på festivalen.)
Vad det är som har hänt säger man däremot inte.
I slutet av filmen kommer Alfredo Guevara tillbaka med ett stort MEN: Ingen revolution eller regering kan skapa en konstnärlig rörelse, “konsten har en ofrånkomlig huvudperson – konstnären”.
En gång handlade den revolutionära berättelsen om välfärden och jämlikheten. Den bilden räcker inte för att försvara revolutionen längre. Därför kompletterar man med att revolutionen nu gjort det möjligt för Kuba att utvecklas till ett pluralistiskt samhälle som respekterar och skapar förutsättningar för alla. Förpackningen är förförisk: jazz, vackra människor och romantiska miljöer. Men det var fiktion då, och är det nu.
Trailern och festivalen är en metod för att visa upp självkritik, och därmed skapa en illusion av att maktinnehavet är rättfärdigt. Målet är inte att skapa mer utrymme för öppen debatt och politisk pluralism, utan att stoppa kraven på att detta med argumentet att öppenheten och mångfalden redan finns.