Det har gått troll i frågan om “erkännande”, som om det fanns något magiskt i ordet. I P1 morgon förklarade Margot Wallström i morse att “I det här läget stödjer och betraktar vi Guaidó som legitim interimspresident.”
I sitt formella uttalande förklarade utrikesministern däremot att:
“Sveriges hållning, som bygger på långvarig praxis, är att vi inte erkänner regeringar utan stater, med tillämpning av folkrättens principer.”
Även Norges utrikesminister Ine Eriksen Søreide har trasslat in sig:
“Norge har som tradisjon å anerkjenne stater, ikke regjeringer”, säger hon.
Och det låter ju som en rimlig position, med hänvisning till folkrätten och allt. Men när Aftenposten frågade det norska utrikesdepartementet häromdagen om vem som är Venezuelas president, Maduro eller Guaidó, så ville man inte svara. Det är konsekvensen av att inte vilja “erkänna”.
Denna nordiska principfasthet skulle få intressanta komplikationer om regeringarna levde efter den i verkligheten, om Norges och Sveriges statsministrar erkände varandras stater men inte varandra som kolleger.
Att regeringar inte erkänner varandra är alltså inte sant. Det gör de varje dag, i alla mellanstatliga relationer, hur skulle Margot Wallström annars veta vem hon ska prata med i Oslo? Kanada verkar inte ha något problem med att erkänna just detta:
“Canada recognizes Juan Guaidó, President of the National Assembly, as the interim President of Venezuela.”