När Cristina Fernández de Kirchner igår invigde Evita Peróns rum i regeringskansliet Casa Rosada, tillät hon sig på slutet att säga några ord till dem som blev upprörda över den kortfilm inför OS jag skrev om igår, med en argentinsk idrottare som tränar på Falklandsöarna, och som avslutas med orden: “To compete on English soil, we train on Argentine soil.”
Hon är trevlig på rösten, och förklarar att filmen uttryckte de djupaste argentinska känslorna för Malvinas. Frågan är så levande för henne och för den tårögda publiken att man tror hon pratade om två små barn. Men att acceptera filmen som stötande vill hon inte, stötande är britterna som inte vill följa ett antal FN-resolutioner om att ha en dialog om öarnas slutgiltiga status.
Tonen var något hårdare när hon i onsdags invigde en ny innergård regeringskansliet och gav den namnet “Malvinas Argentinas”. Det var också på dagen 30 år sedan det argentinska krigsfartyget General Belgrano sänktes utanför krigsområdet, vilket hon menar var ett krigsbrott, och 323 soldater dog, hälften av de argentinska offren i kriget. Hon hyllar också en ny väggmålning i sin hemstad Rio Gallegos som uppmärksammar att det är 30 år sedan öarna under några månader var argentinska.
I hennes argumentation är Storbritanniens kontroll över öarna en del av kolonialismen, som om Argentina var ett offer bredvid palestinier, tjetjenier, tibetaner, kurder, västsaharier etc.
Inte en enda gång i de två talen säger hon att det var fel att invadera öarna 1982. Inte heller nämner hon att det var en militärjunta som styrde landet. Istället säger hon “Vi är, och kommer alltid vara ett fredens land, för vi har alltid varit ett fredens land.”
Det intressanta med detta är att det inte finns någon politiker i Argentina som sedan 90-talet kämpat lika hårt för att sätta militärerna i fängelse, offentliggöra arkiven om deras brott, fördöma förtrycket offentligt, och skapa museer och minnesplatser för offren. Det är omöjligt att bunta ihop henne med militärerna.
Men vad hon gör just nu är att lyfta bort kriget från frågan om öarna, som om det inte hände, och var det något som hände så var det britterna som dödade. I en kommentarstråd någonstans förklarade en arg argentinare att invasionen inte var ett krigsförklaring eftersom Argentina bara tog det som var rättmätigt, utan att det var britterna som började kriget och dödandet genom att anfalla. Kanske är det så snacket går.
Malvinas-kortet spelas endast ut av riktigt desperata argentinska politiker. Se juntan och se nu Kirchners oförmåga att finansiera sin egen politik. Bättre då att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Samtidigt kan det ju finnas oljepengar på shelfen i området. Det är på kort sikt en win-win för Kirchner.
Så länge historieskrivningen ser ut som den gör i skolorna, där Argentina framställs som ett offer för brittisk imperialism, så antar jag att islas Malvinas alltid kommer att väcka känslor i landet…
Daniel,
Men tycker du att Kirchner behöver vara desperat? Hon har det starkaste stödet en argentinsk president haft på mycket länge, tillväxten är relativt hög och fattigdomen minskar. Onekligen har hon problem med inflationen, och bedriver en bitvis helt galen ekonomisk politik, men det skulle inte vara något politiskt problem för henne att minska utgifterna om hon behövde. Jag tror snarare på det senare du säger att nationalismen kommer från skolorna och den ständiga propagandan om öarna. Men det betyder inte att den är ett enkelt instrument, det kan mycket väl vara så att den är djupt förankrad i hjärtat på henne (och många andra).
Det som jag inte heller förstår är hur hon tror, realtiskt, att denna strategi ska lyckas, om det är oljan hon vill åt.
Ertigo:
Jag syftade inte på den argentinska ekonomin i sin helhet. Vad jag avsåg är att hon inte har lyckats bredda skattebasen och att K. har finansierat sina reformer genom användande av valutareserven, förstatligande av de på 90-talet privatiserade pensionsfonderna etc. Om Argentina ska fortsätta sin positiva ekonomiska utveckling med minskad fattigdom och sjunkande arbetslöshet så krävs mer långsiktiga planer/finansiering än att tillfälliga tillskott av pengar. Skatteuppbörden fungerar allt annat än tillfredsställande och där finns mycket pengar att hämta in för staten för att finansiera framtida reformer.
Tilltron till att de pengar som kommer in till staten också kommer medborgarna till godo är dock låg. K. måste i så fall ta tag i korruptionen, vilket hon enligt min mening inte kommer att göra….
Daniel,
Jag delar helt din analys av detta. Kanske sneglar de för mycket på den brasilianska utvecklingen som till största delen bygger på ökad intern konsumtion, och inte som många tror på export.
Men skillnaden mot Brasilien är att fattigdomen har varit mycket mer utrbredd här och alltså är billigare att minska, samt att den interna marknaden är fem gånger så stor i antal konsumenter.
Dessutom, Brasilien förstörde inte stora delar av sin industri på 90-talet som Argentina gjorde.