Venezuelas mataffärer: Kulisser och skådebröd

– Eftersom de inte kan intervenera, hittar de på en humanitär kris, banditerna i den interna oppositionen, landsförrädarna, förklarade Venezuelas president Nicolas Maduro tidigare i år.

Han förnekar konsekvent att det pågår en humanitär kris i landet, men hävdar däremot att omvärlden försöker skapa en för att kunna intervenera militärt (1, 2, 3, 4).

När jag i veckan besökte Gustavo Delgado, borgmästaren i San Cristobal som är huvudstad i delstaten Táchira på den venezolanska sidan av gränsen med Colombia, berättade han att lärarna på de kommunala skolorna tjänar 1 300 000 bolivares i månaden.

Det är kanske inte bevis för en humanitär kris, men tillräckligt underlag för att påstå att venezolanerna lider av brutal fattigdom.

Om lärarna köpte dollar för sin lön på den svarta med öppna marknaden på den colombianska sidan av gränsen i måndags, när jag växlade, fick de betala drygt 200 000 för en dollar.

Vid gränsen går det dock inte att betala med kreditkort. Och vill lärarna ta ut sin lön i kontanter får de vara tålmodiga. De venezolanska bankomaterna ger inte mer än 10 000 om dagen. Ställer man sig i en lång kö till banken får man ta ut 30 000. Colombianska bankomater ger inte ut så lite pesos som en venezolansk lärarlön motsvarar.

El imperialismo nunca podrá torcer el brazo del Amor, la Paz y la Vida, es por eso que cerramos el año 2017 con el aumento salarial Nro. 6. Salario protector del pueblo ante las arremetidas imperiales y la guerra económica. pic.twitter.com/z01qcEGBPv

— Nicolás Maduro (@NicolasMaduro) January 3, 2018

Det finns en mycket komplicerad officiell växelkurs också, på 31 000 bolivares för en dollar. Och då skulle lärarlönen räcka till hela 42 dollar. Den ska dock bara användas till att subventionera import av livsmedel, och är otillgänglig för privatpersoner, men används i huvudsak av regeringens allierade för att göda en vansinnig korruption.

Om lärarnas löner just nu motsvarar sex sju dollar, så motsvarar minimilönen knappt fyra. Under 2017 höjdes minimilönen vid sex tillfällen, från drygt 100 000 bolivares till nästan 800 000, vilket Nicolas Maduro beskrev som en stor framgång.

Men eftersom inflationen rasade i höjden med hela 2 616 procent under samma tid, så innebar det att 800 000 bolivares i slutet av året bara hade samma köpkraft som 29 455 i början av året.

Trots att minimilönen ökat åtta gånger, så har den alltså bara behållit en knapp tredjedel av värdet. Detta har förstås fått helt fruktansvärda konsekvenser för vanliga venezolaners möjlighet att köpa mat.

I tisdags besökte jag köpcentret Baratta i San Cristobal för att titta på priserna tillsammans med en av stadens fullmäktigeledamöter. Han berättade att kanske fem procent av befolkningen har möjlighet att handla där till vardags.

Och mycket riktigt, trots att hyllorna i affären var välfyllda, så hade kunderna inte mer än någon enstaka sak i vagnarna. Priserna för en lärare eller någon med minimilön var helt orimliga. Några exempel:

På Baratta räcker en minimilön alltså inte till många middagar. Och vill man lyxa till med köttbullar också, äppelpaj till efterrätt och kaffe, så räcker en minimilön inte ens till en middag.

Att hoppas på frukost och dessutom tvätta håret på morgonen är helt orealistiskt.

Efter att ha gått runt i Baratta ett tag, häpnat över priserna och de tomma vagnarna, känns det inte längre som en mataffär, utan som en kuliss, maten som skådebröd.

Det är inte här folk köper mat. Samtidigt är utbudet av varor i de subventionerade butikerna extremt litet – vem har inte sett bilderna på de tomma hyllorna och de trasiga kyldiskarna. Köerna är dessutom oändligt långa och har ofta urartat i våld och upplopp när det väl funnits ris eller socker att köpa. En svart marknad finns förstås, med insmugglade produkter från Colombia och mat från de subventionerade butikerna till marknadspris.

Humanitär kris eller inte, men livsmedelkrisen har lett till både undernäring och svält.

Nicolás Maduro vill dock inte kännas vid något sådant, utan hävdar istället att det råder humanitär kris i Colombia. Man behöver bara närma sig gränsen för att förstå att detta inte är sant. Och skulle Maduro jämföra sina medborgares köpkraft med de colombianska, skulle hans högtravande retorik inte räcka långt.

Runt hörnet från där vi bor i Bogota ligger den lilla mataffären Justo & Bueno. När jag var där tidigare idag kostade samma varor som i butiken i San Cristobal bara bråkdelar av en colombiansk minimilön på 781 242 pesos. Se här:

Det är sant att Justo & Bueno är en mycket billig affär, och varken har internationella schampo-märken eller något annat än snabbkaffe. Men på den finare mataffären Carrulla tre kvarter bort fanns det däremot.

Den livsmedelskris som venezolanerna lever i har inte sitt ursprung utanför Venezuelas gränser, och kan inte belastas oppositionen. Däremot består den regering som under 19 år vid makten undergrävt medborgarnas ekonomi till den grad att en minimilön bara räcker till ett dussin ägg och några kilo potatis, av såväl banditer som landsförrädare.