Igår hölls begravningsgudstjänsten för Oswaldo Payá i kyrka i Cerro i centrala Havanna. Och idag publicerar UNT min krönika om hur Oswaldo Payá under slutet av 1990-talet växte till en gigant i kampen för frihet.
Är det är över sen, eller kommer Payás inflytande att överleva ceremonier och minnesartiklar (DN, Svd)?
Den kubanska bloggaren och twittraren Yoani Sánchez flöde från de senaste dagarna gör att jag lutar åt det senare. Hennes skakiga bilder från gudstjänsten, där deltagarna ropar “libertad” med samma kraft och samma ansiktsutryck som så många tunisier, egyptier, syrier och andra det senaste året, lovar mer.
Och när församlingen sjunger nationalsången, så falskt men ändå så klart, knyts den kubanska kampen mot kommunismen hårt till den europeiska.
Detta är precis samma tillfälle i historien som när polska arbetare strejkade i Gdansk i augusti 1980. Timothy Garton Ash beskrev det så här i The File:
“I sat with the unshaven, exhausted strikers watching the end of a communist party Central Committee meeting on television, and when the Party leaders were seen standing up to intone the ‘Internationale,’ the people around me spontaneosly rose to their feet and began singing the Polish national anthem. ‘Arise, ye prisoners of want,’ piped the television, ‘Poland is not yet lost,’ thundered the strikers, ‘so long as we live!’ Their hands shot up, making the V for Victory sign.”
Det är i sådana här ögonblick gemenskaper skapas och slår nya rötter, fundamentet för all förändring. Yoani Sánchez avslutar sin bloggpost om Payá med förhoppningen “Vila i frid, eller ännu bättre, vila i frihet”. Frid är antagligen det sista Payá önskar sig just nu. Och den stora frågan har aldrig varit om, bara när.
En kommentar