Nyss var jag med i Studio Ett för att diskutera Fidel Castro med Sven Britton. Det kändes verkligen som en tidlös diskussion. Man får väl ändå säga att Britton är imponerande duktig på att undvika att ta intryck av vad numer de allra flesta ser när de besöker Kuba.
Nedan följer några snabba anteckningar jag gjorde inför programmet.
Bloggaren Yoani Sanchez twittrade igår att systemet på Kuba är som ett fallfärdigt hus i Gamla Havanna. En dag tar knycker någon en skruv från dörren, och så faller hela huset ihop.
Kuba på 50-talet
När Castro tog makten 1959 hade Kuba högre BNP per capita än Spanien, Portugal, Grekland, som också var diktaturer. 1950 hade Kuba 3 390 dollar i BNP per capita. 1998 hade den dock fallit till 2 164 dollar på Kuba, medan den mer än femdubblats i de andra länderna. Revolutionen hade kunnat gå en annan väg om Castro hade velat. Han hade kunnat infria löftena om demokrati som han gav under kriget.
Barnadödligheten före ett års ålder var 1958 33,4 per tusen barn på Kuba och redan då lägst i hela Latinamerika. 1954 var barnadödligheten högre i Frankrike än på Kuba, hela 41,9 per tusen barn, i Japan 48,9 och i Italien 52,8. I början av 90-talet var motsvarande siffror: Kuba 9,9, Frankrike 7,0, Japan 4,0 och Italien 8,0. Det är inte barnadödlighetens minskning som imponerar, utan katastrofen i den kubanska ekonomin som gör att man måste börjanjämföra med de fattigaste länderna i världen.
Läkartätheten på Kuba var i början av 1950-talet högre än i Sverige. Det genomsnittliga näringsintaget på Kuba hade minskat 1950 och 1990-talet. Det är inte många länder i världen som kan visa upp det.
Castro i Latinamerika
Under 60- och 70-talen, när nästan alla latinamerikanska länder under långa perioder styrdes av militärdiktaturer, så blev Fidel Castro och den kubanska revolutionen den uppenbara motkraften. För dem som led under förtrycket här blev Fidel deras fiendes fiende, och därmed deras vän.
När demokratiseringen satte igång igen i Latinamerika på 1980-talet så behöll många i den politiska vänstern sin beundran för Kuba, men sedan dess har de visat i handling – om än inte alltid i ord – att det kubanska systemet inte leder till framtiden.
Chavez i Venezuela och Morales i Bolivia – som väl är de största castroiterna på kontinenten – har ändå ljusår kvar till det förtryck som varit på Kuba i mer än 50 år.
Totalitära system
Varje totalitärt system börjar med en period av terror och total rättslöshet. Alla oppositionella rensas ut genom avrättningar, fängslanden eller påtvingad exil. När skräcken har satt sig bygger man en ny politisk struktur som reglerar förtrycket.
Det var precis vad som hände på Kuba. Den första konstututionen skrevs inte förrän i början av70-talet, Kommunistpartiet hade sin första kongress 1975. Innan dess fanns det inget regelverk som gjorde att människor visste vad man fick göra.
Det sägs i Sverige att man visste inte
Arne Thorén gjorde ett fantastiskt radioporträtt av Castro 1961. (länk) Där han berättar hur Fidel tror sig vara Vasa, Washington, de Gaulle – världens alla frihetshjältar på en gång och lite till. Dessutom berättade Thorén han om den 541a avrättningen, och tusentals politiska fångar.
Uppdatering 27/4 2011
Eva Belfrage på Cuba Democracia y Vida skrev en hård kritik av Studio Ett på Second Opinion efter programmet.