Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

Dagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105