Det har länge stört mig hur företag använder symboler från den kubanska revolutionen som säljargument för charterresor eller olika produkter. Det finns en särskilt plats i helvetet för de kapitalister som tjänar pengar på Che Guevara, det kubanska förtryckets främsta logotyp.
2017 gick jag igenom alla svenska charterbolags resor till Kuba och visade hur de för det första romantiserade förtrycket och för det andra använde hotell och lokala arrangörer som ägdes av den kubanska militären. Artikeln finns här men också inklippt nedan.
Erik Jennische, Civil rights defenders: ”Resebolagen kränker Kubadiktaturens offer” – DN.se
Sveriges radio försökte flera gånger skapa en debatt med resebolagen som jag kritiserade men ingen vågade komma. Men Sedan dess har såväl DN som SvD slutat publicera annonser som romantiserar förtrycket. Alltid något.
———————-
Svenska researrangörer för vidare den kubanska regeringens skönmålningar. Det är kränkande mot revolutionens offer. Lika illa är att de gör affärer med den kubanska militären, och att anställda hos deras underleverantörer saknar rätt att bilda fackförening. Svenska semesterfirare behöver vara mer kritiska, skriver Erik Jennische, Civil rights defenders.
Den kubanska regeringen har funnit en tydlig profil för landet i sin marknadsföring gentemot svenska turister: amerikanska bilar och musik från militärdiktaturen före revolutionen 1959, och revolutionära massmördare från tiden efter revolutionen omstöpta till seriefigurer.
Att svenska researrangörer för denna bild vidare är kränkande mot den kubanska revolutionens offer. Lika illa är att de gör affärer med den kubanska militären, och att anställda hos deras underleverantörer saknar rätt att bilda fackförening. Svenska semesterfirare behöver vara mer kritiska till diktatur-turismen för att inte själva delta i förtrycket.
Resebolaget Albatros travel har det senaste året återkommande publicerat en annons prydd med en tecknad Fidel Castro med cigarr och keps, där han ser lika farlig ut som Kapten Haddock. En annan av företagets resor heter ”Kuba – Castros Karibien” och säljs med texten: ”År 1997 blev Che Guevaras kvarlevor – tillsammans med 16 andra revolutionära hjältar – flyttade från en hemlig massgrav i Bolivia och lades till sin sista vila här i mausoleet. Det var Fidel Castro själv som tände den eviga lågan som brinner vid minnesmärket.”
Utöver glorifieringen av de ansvariga för nära 60 år av förtryck och fattigdom, förklarar Albatros också på sin hemsida att de sociala förhållandena har ”förbättrats avsevärt under Fidel Castros styre. […] Kuba har nu det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika.”
Men Kuba hade fjärde högst läskunnighet i Latinamerika redan i början av 1950-talet, och samtidigt högre BNP per capita än Spanien, Italien, Japan och Sydkorea. Nu är kubanerna bland de fattigaste på kontinenten, och det ideologiserade utbildningsväsendet, där högre utbildning bara är öppen för dem som håller tyst om sin kritik, har inte ett enda universitet på Times Higher Educations lista över Latinamerikas 81 bästa universitet. Och var listan längre skulle resultatet se ännu värre ut.
Turismen är tillsammans med remitteringar från kubaner i exil, regeringens största källa till utländsk valuta, och den enda industri som växer. Men detta får inte positiva konsekvenser för det stora flertalet kubaner.
Iventus travel säljer också Kubaresor med ett romantiskt skimmer: ”Vi stannar naturligtvis till även vid Fidel Castros grav, där revolutionsledaren vilar sedan december 2016”, skriver de på hemsidan, och fortsätter: ”Efter frukost åker vi ut en bit utanför Santiago för att besöka Fidel och Raúl Castros barndomshem i Biran. Vi tittar runt på gården där bröderna Castro föddes och växte upp.” Tänk ett charterbolag som ordnar resor till Pinochets, Brezjnevs eller Milosevics barndomshem och gravar.
Fidel Castro, Che Guevara och Raúl Castro är inga seriefigurer eller hjältar för de tusentals kubaner som avrättats eller suttit många år i fängelse för sina åsikters skull. Och inte heller för dem som fick sina restauranger, lantbruk, fabriker och resebyråer konfiskerade under revolutionens första år. 1968 fanns det inte längre ett enda privat företag på Kuba.
Albatros och Iventus är dock bara de mest devota beundrarna av revolutionen. Apollo skriver romantiskt i en annons ”åk dit nu medans salsarytmerna fortfarande styr tillvaron”, Afro-Caribbean travel att: ”Kuba andas revolution och nostalgi och är känd för heta salsarytmer” och Jörns resor, om ”den revolutionära ön, som formades av ”karismatiska” personligheter som Che Guevara och Fidel Castro.”
De senaste tio åren har antalet turister som reser till Kuba nära fördubblats till fyra miljoner per år. Turismen är tillsammans med remitteringar från kubaner i exil, regeringens största källa till utländsk valuta, och den enda industri som växer. Men detta får inte positiva konsekvenser för det stora flertalet kubaner.
En statligt anställd läkare tjänar mellan 60 och 100 dollar per månad, medan de privilegierade som tillåts köra taxi åt turister kan tjäna det tiodubbla. De som tar ställning för demokrati och mänskliga rättigheter har dock ingen chans till ett jobb alls. Och försöker anställda på ett hotell bilda en fackförening förlorar de jobbet bums. Internationella investerare får inte anställa sin egen personal utan måste gå via ett statligt bemanningsföretag.
Regeringens monopol på arbetsmarknaden är ett av dess mest effektiva verktyg för att gynna de lojala och hålla kritiker i fattigdom.
Den romantiska bilden charterbolagen ger av landet är därför bara en del av problemet. Att de struntar i förutsättningarna för dem som arbetar på hotellen är en annan.
Iventus, som inte bara säljer resor till Kuba utan också till Ryssland, Vitryssland, Kina och Uzbekistan, har på sin hemsida inte ens en kommentar om situationen för dem som arbetar hos deras underleverantörer. Tänk livsmedelsproducenter som inte deklarerar innehållet i maten de producerar.
Albatros policy för hållbarhet förklarar att leverantörer måste följa lokal lagstiftning om ”organisationsrätt” och att man är anslutet till ”UN global compacts” tio principer om bland annat mänskliga rättigheter. Men ingenstans säger de vad de gör när själva lagstiftningen kränker rätten till organisationsfrihet till exempel, som på Kuba.
Apollo skriver i sina etiska riktlinjer att diskriminering baserad på bland annat facklig tillhörighet och politik inte tolereras. Men det finns otaliga exempel på anställda som förlorat sina jobb på grund av medlemskap i en fackförening eller politiska åsikter.
Reseföretaget Ving, som är en del av Thomas Cook group, skriver i sin uppförandekod, att företaget ”inte kommer att göra affärer med någon individ, företag eller organisation som kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna […] eller som har kopplingar till en förtryckande regim” (Art 2.1.)”.
Men ett flertal av de hotell Ving erbjuder, precis som många av de andra reseföretagen, drivs av företaget Gaviota som ägs av den kubanska militärens holdingbolag GAESA. Tänk en bananplantage som kallar sina bananer ekologiska men besprutar dem med DDT.
När vi visade reseföretagens annonser för den kubanske människorättsförsvararen Manuel Cuesta Morúa blev han bestört: ”Företagens beskrivning av Kubas historia är kränkande för kubaner”, förklarade han. Antonio Rodiles, en annan av våra kubanska kollegor, säger att företagen som investerar på den kubanska regeringens villkor deltar i förtrycket, och att ”de med tiden kommer att behöva kompensera de kubanska arbetarna”.
Vi har inga åsikter om vart i världen människor reser på semester. Men för att de som reser till Kuba, och många andra länder med svåra människorättsproblem, inte ska delta i förtrycket, behöver reseföretagen ha genomarbetade människorättsstrategier, och anstränga sig för att följa dem.