Det är ju bara för journalisterna att titta efter

Få delar av den svenska demokratin skapar så mycket självgodhet som offentlighetsprincipen.  “Den är världens äldsta!” “Sverige är världens öppnaste!” Långt upp i tjugoårsåldern trodde jag att vi inte hade någon korruption i Sverige. “Det var ju bara för journalisterna att titta efter”, kunde jag svara när någon utomlands ifrågasatte mig.

Naiviteten försvann förvisso, men jag kollade aldrig efter själv. Tills jag började skriva det reportage om den brasilianska öppenhetspolitiken som finns i senaste numret av Internetworld (3/2013). Reportaget behandlar bland annat den brasilianska lag som sedan 2009 tvingar staten, delstaterna och kommunerna att ha så kallade öppenhetsportaler där de i realtid redovisar alla utbetalningar som genomförs så att journalister och andra ska kunna granska ordentligt. Jag kände mig tvungen att jämföra.

En av de organisationer som använder informationen i öppenhetsportalerna är Contas abertas. Under 2012 undersökte de bland annat korruptionsaffärerna kring företaget Delta Construções. Huvudanklagelsen var att Delta tack vare många och goda politiska kontakter på såväl delstatlig som federal nivå vunnit upphandlingar för många miljarder kronor. 

En av Contas abertas utredare tog sig en eftermiddag och gick igenom de 27 delstaternas öppenhetsportaler. På 15 av dem kunde man söka på mottagare av utbetalningar, och på 10 av dessa hittade han att Delta under 2011 fått sammanlagt 520 miljoner reais i betalt för olika tjänster. Till och med i april 2012 hade sex delstater upphandlat för ytterligare 19 miljoner reais.

När jag intervjuade Contas Abertas chef Gil Castello Branco var han upprörd. 12 av de 27 delstaterna följde inte lagen. Det var omöjligt att söka på mottagare av betalningar i deras portaler.

När jag själv gick in på det federala distriktets öppenhetsportal för att kolla hur man gjorde, hittade jag snart sökrutan “mottagare” och sökte på Delta. Snabbt hittade jag att företaget till och med i mitten av juni 2012 hade fått 27 525 000 reais betalt för olika tjänster, samma siffra som Contas abertas hittade. Alla utbetalningarna fanns noggrant redovisade.

Men så bestämde jag mig för att undersöka hur mycket tjänster Stockholms läns landsting och Uppsala kommun köper. Debatten hade ju gått hög hela det senaste året om vårdföretagen. Jag testade Carema och Aleris, som har tiotals vårdcentraler, specialistmottagningar med mera i Stockholms län, och Attendo som driver flera äldreboenden i Uppsala kommun. Jag hade precis två veckor kvar till dead line.

På Stockholms läns landstings hemsida gick det inte att se hur mycket skattebetalarna betalade till Carema eller Aleris, och årsredovisningen för 2011 nämnde dem inte ens. (Årsredovisningen för 2012 gör det inte heller). Uppsala.se gav mig inte heller vad jag ville ha. I årsredovisningen för 2011 nämndes Attendo bara i listan över utförare med avtal på mer än 1 miljon kronor. Mer än så fick man inte veta. (Årsredovisningen för 2012 har ännu inte publicerats.)

Jag får väl fråga, tänkte jag, och mejlade pressavdelningarna för att få en lista på utbetalningarna som gjorts till de tre företagen under 2011 och 2012.

Efter en dryg vecka, och en mejlkonversation som involverade minst fyra personer på Uppsala kommun, fick jag till slut ett utdrag ur huvudboken som visade att kommunen 2011 betalat drygt 107 miljoner kronor till Attendo. När jag frågade om denna siffra fanns i bokslutet eller någon annanstans, så att jag kunde kolla att den stämde, fick jag veta att “i årsredovisningen görs ingen särredovisning till vilken leverantör utbetalning skett.”

Hos Stockholms läns landsting bollades jag vidare från den ena till den andra och fick en dag före det att jag skulle skicka artikeln svaret: “De som hanterar din förfrågan hos LSF Ekonomi undrar om du kan specificera dig lite – t.ex. vilka bankkonton det handlar om. […] Eftersom det är en ganska omfattande förfrågan kan det ta lite tid.”

Min diskussion med Stockholms läns landsting fortsatte trots att jag redan levererat artikeln. Först fick jag ett mejl med summorna nedskrivna rakt av, utan någon som helst hänvisning. Efter ytterligare några mejl fick jag så uttdrag ur förvaltningens ekonomisystem. När jag frågade om man kunde se slutsumman på kontona i årsredovisningen fick jag veta att de inte särredovisades.

Varken Uppsala kommun eller Stockholms läns landsting lyckades alltså på flera veckor ge mig trovärdiga svar på hur mycket de köpte tjänster för av två av sina största utförare. När de väl skickade utdragen ur sina ekonomisystem, visade det sig omöjligt att kolla att slutsummorna stämde. De hade alltså enkelt kunnat deleta några rader innan de skickade dem till mig. Det hade varit omöjligt att upptäcka. Jag vet förstås inte om det faktiskt hade begåtts några fel. Men jag vet att offentlighetsprincipen bara var en bluff.

Och ännu värre blev det med tanke på att Caremas olika verksamheter i Stockholm varit i hetluften i ett helt år, och att ingen journalist hade frågat landstinget hur mycket pengar det faktiskt handlade om. För i så fall hade förvaltningen bara kunnat skicka de uppgifterna vidare till mig. Men kanske är det värsta av allt, att alla de journalister som dag efter dag kämpar med att få ut information från svenska myndigheter inte gör en skandal av att det är så svårt. De borde uppmärksamma att såväl lagstiftning som rutiner är uråldriga. De borde kräva att Sverige lärde av Brasilien.

Är det självgodheten som förblindar?

Här finns mejlkonversationen med SLL och de fyra utdragen ur ekonomisystemet (Carema-LSF-20112012.xlsx, AlerisLSF 2011,2012, Aleris HSF 2011, 2012, _Carema HSF 2011, 2012). Utdraget ur Uppsala kommuns huvudbok finns här.