Under budgetprocessen 2014 var Alliansen fortfarande i chock, i sorg och i förnekelse. Man ville inte ta in att man förlorat valet, utan höll fast vid ett obsolet vallöfte om att lägga en gemensam budgetmotion. Ett bakis-beslut.
Vid hotet om extra-val och möjlig tokförlust, blev Decemberöverenskommelsen sista halmstråt för att hålla kvar känslan av makt. Därför sträckte man också ut överenskommelsen till 2022, och därmed hela det Reinfeldtska paradigm som Alliansen skapade hemma hos Maud i augusti 2004.
Ungefär som när man på morgonen säger att man aldrig mer ska dricka sprit.
För Stefan Löfven däremot handlade DÖ om något helt annat. Han behövde överenskommelsen för att kunna lyfta blicken mot framtiden och skapa stadga. Ingångsvärdena för Alliansen och den nya regeringen var helt olika.
Men det var uppenbarligen naivt att tro att DÖ skulle hålla. De med vilja till politisk karriär, och som inte tycker att Alliansen vs. SVMp är den enda möjliga politiska motsättningen i landet, har inte tänkt sig vänta i sju år till. Och den otåligheten finns i alla Allianspartier.
Så idag dog Alliansen slutligen. För sannolikheten att den ska bestå som tidigare, när flyktingkrisen och Sds skenande opinionssiffror drar vissa Alliansvänner åt ena hållet, och flyktingkrisen och viljan till invandring och solidaritet drar andra Alliansvänner åt andra hållet, får anses liten.
Men varför sörja? Paradigm behöver skiftas för att man ska komma vidare.