Djävulen finns inte i detaljerna

Tidö-avtalets paradigmskifte i migrationspolitiken syftar till att utvisa så många människor som möjligt från Sverige. Skolan, socialtjänsten och skatteverket har alla tydliga roller, och såväl sekretesslagen som socialtjänstlagen skrivs om. Politiken drabbar alla delar av samhället, utöver de tiotusentals människor som bor i Sverige med eller utan uppehållstillstånd. Jag har här försökt beskriva paradigmskiftets fem grundläggande steg, med förhoppning att helheten i politiken ska bli tydlig.

Paradigmskiftet

Djävulen finns i detaljerna, sägs det. Men det kan också vara precis tvärt om; att djävulen finns i helheten. Och när det gäller Tidö-avtalet är det tydligt att det senare är sant. Den nya regeringens annonserade “paradigmskifte” i migrationspolitiken innebär, för det första, en genomgripande ambition att utvisa så många människor som möjligt från Sverige, och för det andra att hela samhället ska delta i arbetet. Det är helheten som är viktig, inte de enskilda reformerna var för sig.

För att åstadkomma paradigmskiftet behöver politiken undergräva rättssäkerheten och respekten för den personliga integriteten för alla som bor i Sverige. Och på djupet attackera yrkesetiken och solidariteten hos dem som arbetar i skolan, socialtjänsten, Skatteverket, domstolsväsendet, Polisen, Migrationsverket med flera myndigheter som är centrala i uppdraget.

Än så länge är Tidö-avtalet bara en politisk text. Direktiv till utredningar ska skrivas, propositioner grundade i utredningarna behandlas i riksdagen, och Lagrådet säga sitt. Förslagen kommer att passera många filter. Men många av reformerna bygger på direktiv till utredningar som den tidigare regeringen skrev och som redan arbetar. Förslag kan alltså komma på bordet snabbt.

Därför är det viktigt att inte rycka på axlarna och säga att de mest radikala reformerna ändå kommer att fastna i utredningar – som många av regeringens försvarare hävdar – för när regeringspartierna skriver en så detaljerad handlingsplan måste man ta dem på orden och utgå från att detta är vad de kommer att genomföra.

“Jag har varit mycket tydlig med att avtalet gäller. Men det gäller inte bara på rubriknivå, det gäller också det finstilta,” förklarade Ulf Kristersson för DN i slutet av november.

Faktumet att Socialdemokraterna inte har kritiserat Tidö-avtalets kapitel om kriminalitet, och migration och integration – som min analys grundar sig på – ger paradigmskiftet dessutom en bred politisk förankring. 80 procent av väljarna representeras nu av partier som står bakom det. Så även om alla reformer inte genomförs under denna mandatperiod, så kan det ske under nästa eller näst-nästa. Jag har nedan försökt sortera paradigmskiftets reformer i en kronologisk logik, i fem steg:

Steg 1. Etablera en tydlig problembild

Steg 2. Säkerställ informationsflödet mellan myndigheter

Steg 3. Förstärk övervakningen

Steg 4. Utvidga kontroller, frihetsberövanden och utvisningar

Steg 5. Utvisa människor med uppehållstillstånd

Förhoppningen är att det ska bli tydligt hur Tidö-partierna först öppnar upp för paradigmskiftet i problembeskrivningen, och sedan möjliggör det politiskt och rättsligt genom flera stora reformer. Jag försöker också beskriva vilka konsekvenser paradigmskiftet kommer att få i samhället i stort när tiotusentals personer ska utvisas.

(Det är svårt att veta hur många människor som bor i Sverige utan uppehållstillstånd. En beräkning från 2010 sa att de var mellan 10 000 och 35 000 då. 2018 räknade Migrationsverket med 50 000 papperslösa i landet och att ytterligare 42 000 skulle gå under jorden de kommande fyra åren.)

Steg 1. Etablera en tydlig problembild

Det första steget som behövs för att åstadkomma paradigmskiftet är att förankra idén om att problemen i Sverige är ett resultat av invandringen. I inledningen av regeringsförklaringen sa Ulf Kristersson att:

“vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration och hundratusentals människor i utanförskap och bidragsberoende.”

Även i Tidö-avtalet hanteras migranter som ett problem. Texten kopplar genomgående samman kriminalitet med migration. Den första reformen i kapitlet om migration och integration till exempel handlar om att polisen ska genomföra fler inre gränskontroller för att bekämpa “irreguljär migration och gränsöverskridande brottslighet”. Avtalet säger också att den nya regeringen ska kartlägga “hur många utländska medborgare som är aktiva gängkriminella”, och ta fram förslag till författningsändringar “som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.”

En regering som beskriver människor i en grupp som ett problem, kopplar samman dem med kriminalitet och vill ta deras rättigheter ifrån dem, legitimerar inte bara en diskriminerande politik gentemot dem, utan också att vanliga medborgare ser dem som ett problem. En förutsättning för att genomföra paradigmskiftet är att denna problembild sätter sig.

Steg 2. Säkerställ informationsflödet mellan myndigheter

Det andra steget innebär att alla delar av det offentliga Sverige ska arbeta i samma riktning, och ha ett gemensamt ansvar för att hitta utlänningar som går att utvisa. Tidö-avtalet innehåller flera reformer som gör detta möjligt.

“Inför – i ett första led – en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen: all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter för att bekämpa brott. Myndigheter måste kunna dela information med brottsbekämpande myndigheter när det behövs för att bekämpa brott, bidragsfusk, felaktig bokföring och arbetslivskriminalitet.”

Regeringen ska därför ge tilläggsdirektiv till “Utredningen om förbättrade möjligheter att utbyta information med brottsbekämpande myndigheter” (Ju 2022:03, dir 2022:37), och beakta förslagen i utredningen “Utökat informationsutbyte” (Ds 2022:13). Den senare publicerades i somras och föreslår att det ska bli möjligt att bryta sekretessen mellan myndigheter, att myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och CSN ska ges skyldighet att lämna uppgifter till andra på eget initiativ, att utbytet av elektronisk information mellan myndigheter ökar och att “migrationsverket får elektronisk åtkomst till lägenhetsregistret för kontroll av lämnade uppgifter.”

Direktiv 2022:37, ger i sin tur utredaren uppdraget att utreda hur skolor ska bidra till brottsbekämpningen:

“förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter och vissa andra statliga och kommunala myndigheter samt enskilda huvudmän för fristående skolor.”

Informationsflödet mellan myndigheter ska däremot inte bara bidra till brottsbekämpningen, utan även till identifieringen av personer utan uppehållstillstånd. För att effektivisera arbetet, ska regeringen göra en översyn av regelverket och:

“Lämna förslag till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige.”

Denna del av Tidö-avtalet är central, att myndigheter på eget initiativ ska dela information med varandra för att bekämpa brott och för att hitta människor utan uppehållstillstånd. Och att den principen går utöver de principer som normalt avgränsar myndigheternas arbete, exempelvis att personlig information hanteras under sekretess.

Socialtjänsten – som sitter mitt i informationsflödet mellan staten och människor i komplicerade situationer – ska nu självmant dela med sig av information till polisen. Idag är socialtjänstens utrymme att vara en del av polisens brottsbekämpning begränsat. Den kan göra polisanmälan och lämna ut information, men knappast delta i identifieringen eller överlämnandet av människor utan uppehållstillstånd. Utöver att sekretesslagen ska få en ny huvudregel, säger avtalet därför att socialtjänstlagen ska förändras i grunden:

“Socialtjänstlagen behöver reformeras och det brottsförebyggande arbetet samt arbetet att ta människor ur kriminalitet ska tydliggöras och lagfästas. […] Kommunernas brottsförebyggande arbete ska regleras i lag.”

Justitieminister Gunnar Strömmer har flera gånger på sistone argumenterat för att socialtjänsten och polisen ska dela lokaler, en politik som är väl förankrad i Tidö-avtalet:

“Även tidsgränserna för kvarhållande behöver ses över för att socialtjänsten ska ges bättre möjligheter att pröva frågan om omedelbart omhändertagande utan att den unge släpps. Insatser görs för att socialsekreterare så långt möjligt ska vara samlokaliserade med polis på lokala polisstationer.”

Tidö-avtalet hänvisar också till ett system i Danmark med “ungdomskriminalitetsnämnder ledda av en domare med representanter från polis och kommun” och säger att “Socionomutbildningen [ska] reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment.”

De utredningsdirektiv och färdiga utredningar som Tidö-avtalet hänvisar till säger självklart att det finns svåra avvägningar mellan brottsbekämpning, integritet och medborgarnas förtroende för exempelvis socialtjänsten. Men avtalet säger alltså att det behövs en ny huvudregel, att “all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter”. Om det blir verklighet ska tjänstepersoner på socialtjänsten och skolan aktivt och på eget initiativ leta reda på information som kan vara relevant för brottsbekämpningen och för att identifiera personer utan uppehållstillstånd.

Det är inte svårt att föreställa sig att en förälder till två unga pojkar som är på väg in i en kriminell miljö drar sig från att kontakta socialtjänsten för att få hjälp om hen vet att socialtjänsten har plikten att dela informationen med polisen. Om socialsekreterare misstänks lämna information som människor lämnar till dem i förtroende kommer hela deras yrkesroll att förändras. Förutsättningarna för dem att bidra till att unga människor lämnar kriminalitet förstörs i grunden.

Steg 3. Förstärk övervakningen

Det tredje steget består av direkt informationsinhämtning och övervakning, och av att de skydd för den personliga integriteten som den svenska staten historiskt värnat bryts ned. Tidö-avtalet säger att staten ska göra en “storskalig nationell folkräkning”, att polisen ska få använda preventiva tvångsmedel i större utsträckning än förr och att det ska inrättas en databas med biometriska uppgifter och DNA-uppgifter för personer som ansöker om uppehållstillstånd.

Folkräkningen

Folkräkningar brukar ha till syfte att samla demografisk statistik om invånarna i ett land. Folkräkningen som annonseras i Tidö-avtalet har däremot en helt annan uppgift:

“I samband med folkräkningen ska övervägas att återkalla och avsluta samordningsnummer som inte bekräftas på ett betryggande sätt av innehavaren. Myndigheter ska åläggas att anmäla misstänkt folkbokföringsfusk. Skatteverket ska få skärpta befogenheter att på eget initiativ ändra folkbokföringsadress då den som registrerats är uppenbart osannolik. Möjligheter att avisera boenden i ett hushåll vid folkbokföringsförändringar ska öka och det ska bli lättare att i efterhand spåra vilka som varit folkbokförda på en viss lägenhet eller fastighet för att lagföra folkbokföringsbrott.”

Om det då också finns en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen om att myndigheter ska dela all relevant information med polisen, och dessutom ha anmälningsplikt när de träffar människor utan uppehållstillstånd, kommer folkräkningen att få en helt annan funktion än den man normalt förstår med ordet. Skatteverket kommer att knacka dörr för att leta människor som kan utvisas. Redan idag har polisen svårt att vinna människors förtroende i utsatta stadsdelar, men situationen kommer förstås bli mångfalt värre när polisen ska beskydda folkräknarna vars uppgift är att hitta människor utan uppehållstillstånd.

Preventiva tvångsmedel

Tidö-partierna vill också att polisen ska ha fler verktyg för att samla konkret information om människor. Förslagen i SOU 2022:52 “Utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel” ska genomföras. Preventiva tvångsmedel innebär tvångsmedel som används utan att en förundersökning har inletts.

I slutet av oktober presenterades en första del av utredningen. Den föreslår att den så kallade preventivlagen, som tidigare givit i huvudsak säkerhetspolisen möjligheten att använda hemlig övervakning, hemlig avlyssning, hemlig kameraövervakning, postkontroll och hemlig dataavläsning även ska få användas av polisen och tullen för att förhindra allvarlig brottslighet inom kriminella nätverk.

Utredningen kommer dessutom att fortsätta sitt arbete, och i maj 2023 lämna ytterligare en rapport om ifall även hemlig rumsavlyssning, genomsökning på distans och biometrisk autentisering bör få användas preventivt.

I ett tilläggsdirektiv från i juli i år, fick utredaren även i uppdrag att bedöma om “inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (inhämtningslagen) bör utvidgas.”

Utredaren ska till sist även ta ställning till om “tillstånd till hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning avseende kameraövervakningsuppgifter utanför (min kurs.) en förundersökning bör kunna knytas till en person.”

Enligt den första delen av utredningen ska preventiva tvångsmedel bara få användas för att förhindra allvarlig brottslighet. Men om personer utan uppehållstillstånd befinner sig i samma lokaler som de som avlyssnas eller övervakas med kamera, är det inte osannolikt att polisen använder den informationen. Utöver detta ska den generella kameraövervakningen i samhället öka avsevärt:

“Kamerabevakningslagen [ska] ses över för att möjliggöra kamerabevakning oftare och på fler platser. Bland annat bör kommunernas rätt att kameraövervaka utan att behöva ansöka om tillstånd utökas. Vidare bör kraven för Polisen att bedriva kamerabevakning sänkas – bl.a. bör kravet på att en viss plats ska vara ‘brottsutsatt’ tas bort som förutsättning för kamerabevakning. På längre sikt bör Polisens uppdrag att bedriva kamerabevakning utökas avsevärt.”

Databas med biometriska uppgifter och DNA-uppgifter

Det ska också bli betydligt lättare att identifiera personer utan uppehållstillstånd. Tidö-partierna vill utöka användningen av biometri inom utlänningsrätten genom att ge ett tilläggsdirektiv till (Ju 2022:12) “Åtgärder för att stärka återvändandeverksamheten”, och be om förslag på författningsändringar så att:

“biometriska uppgifter som DNA-uppgifter om tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige i högre utsträckning än i dag ska samlas in och sparas i sökbara register. […]

biometriska register om utlänningar ska kunna användas i större utsträckning av myndigheter för att höja kvaliteten i utlänningsärenden, vid inre utlänningskontroller och vid genomförande av folkräkning. […]

biometriska uppgifter om utlänningar ska kunna delas mellan olika myndigheter i större utsträckning för att möjliggöra identifiering av utlänningar och omöjliggöra identitetsfusk eller bidragsbrott. […]

biometriska uppgifter om utlänningar, främst fingeravtryck och bild, där det är lämpligt ska kunna kontrolleras vid kontakt med myndigheter, genom automatiserade läsare, antingen mot innehavarens identitetshandlingar, eller mot en central databas.”

Dessutom ska en utredning “föreslå att DNA-tester ska användas för att styrka släktskap vid anhöriginvandring”.

Databasen med biometriska uppgifter och DNA-uppgifter om tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd, kommer att spela en central roll i arbetet med att identifiera utländska medborgare. Den ska delas med andra myndigheter och användas vid inre utlänningskontroller och i folkräkningen. När människor besöker myndigheter ska deras identitet kunna kontrolleras mot databasen med “automatiserade läsare”.

Det är svårt att förstå vad automatiserade läsare skulle vara om inte apparater som testar fingeravtryck eller kameror för ansiktsigenkänning. Om vår identitet ska kontrolleras automatiskt varje gang vi besöker en myndighet, kommer vår relation till dessa myndigheter att förändras. Idén om att staten ska bistå medborgarna övergår snart till idén om att staten ska övervaka medborgarna.

Steg 4. Utvidga kontroller, frihetsberövanden och utvisningar

Det fjärde steget i förverkligandet av paradigmskiftet innebär att polisen och andra myndigheter ska använda informationen de får tillgång till tack vare att sekretesslagen skrivs om, informationsinhämtningen ökar och databasen med biometriska uppgifter blir tillgänglig. De ska inleda ett brett arbete med att brett kontrollera människors identitet, såväl längs gränserna som inne i landet, och omhänderta dem som saknar uppehållstillstånd eller som inte kan bevisa att de har det.

Inre gränskontroller

Tidö-avtalet lägger stor vikt vid förstärkta gränskontroller:

“Polismyndigheten ska uppdras att genomföra inre gränskontroller i högre grad där sådana gränskontroller bedöms ha effekt på irreguljär migration och gränsöverskridande brottslighet.”

Regeringen får även uppgiften att ta fram förslag för att “se över hur gränskontroller i högre utsträckning kan användas för att bekämpa irreguljär migration till Sverige”, tex genom förslag om “att återinföra identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat.”

Förslagen i SOU 2021:92 “Åtgärder i gränsnära områden” ska också genomföras. Syftet med utredningen har varit att “säkerställa svenska myndigheters förmåga att kontrollera utlänningars vistelserätt och bekämpa brott i gränsnära områden”. Utredningen vill också utöka möjligheterna till “underrättelsebaserat arbete”, kamerabevakning, och “selektiva ingripanden för att förebygga brott och för att kontrollera vistelserätt.”

Blir förslagen i utredningen verklighet, som Tidö-avtalet säger, kommer kontrollerna i gränsnära områden att utökas snabbt. Den tid när EU-gränserna till Sverige var rent administrativa avgränsningar med mycket begränsad funktion, är över och Sverige blir igen en väl avgränsad nationalstat.

Inre utlänningskontroll

Men det är inte bara vid gränsen som kontrollen av människors identitet och vistelserätt ska utvidgas. Avtalet innehåller även en satsning på inre utlänningskontroller, det vill säga att polisen kontrollerar människors identitet och uppehållstillstånd och omhändertar dem som inte har tillstånd att vara i landet. Polisen såväl som andra myndigheter ska göra kontrollerna löpande.

“Satsningen ska ske med inriktningen att identifiera, omhänderta och säkerställa att personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd får lämna landet samt att genomföras på platser och med metoder som ger högst resultat”.

Det ska också göras en översyn av regelverket kring inre utlänningskontroll för att arbetet med att hitta personer utan uppehållstillstånd ska bli mer effektivt. Inom översynen ska regeringen:

“Införa en förstärkt möjlighet till att omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation, undersökning av bagage vid inre utlänningskontroll. Möjlighet att ta DNA-prov vid inre utlänningskontroll bör utredas.”

“[Utöka befogenheterna] för Polismyndigheten vid inre utlänningskontroll att till exempel omhänderta personer som inte kan göra sin identitet och tillståndsenliga vistelse i Sverige sannolik”.

“Vidta åtgärder för att integrera och prioritera arbetet med inre utlänningskontroller i polisens löpande verksamhet.”

Regleringsbrevet till polisen för 2023 ska även ha ett “kvantifierbart mål” för den inre utlänningskontrollen, men om målet gäller gjorda kontroller eller omhändertagna personer utan uppehållstillstånd står inte. Behovet av ytterligare åtgärder ska utredas våren 2023.

Inre utlänningskontroller har funnits länge, men de har inte gjorts på den här generella nivån, och inte av andra myndigheter än polisen. Nu ska polisen tillsammans med statliga och kommunala myndigheter aktivt kontrollera att alla människor de träffar har uppehållstillstånd. Det innebär att tiotusentals människor som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd, inte kan ha några kontakter med myndigheter. Skola, bibliotek, sjukhus och socialtjänst blir skyldiga att anmäla barnfamiljer som inte har uppehållstillstånd till polisen så att polisen och migrationsverket kan utvisa dem.

Från detta perspektiv blir reformerna om visitationszoner och förbud mot tiggeri, som också finns i Tidö-avtalet, än mer genomgripande. Enligt Tidö-avtalet ska det införas “ett system med tidsbegränsade visitationszoner för att söka efter illegala vapen och sprängmedel”. Men även om åklagare ska besluta om visitationszonerna så säger det utökade uppdraget för polisen att de ska göra inre utlänningskontroll löpande och att alla människors identitet och vistelserätt ska säkerställas vid alla typer av myndighetskontakter.

Det som börjar med en slumpmässig visitation i jakten på vapen, eller tillsägelse om att det är förbjudet att tigga, kan alltså sluta med identitetskontroll och omhändertagande för utvisning.

Den kraftigt utökade identitetskontrollen kommer inte bara att ha konsekvenser för människor som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd. De kommer även att drabba utlänningar med uppehållstillstånd och svenska medborgare med rötter i andra delar av världen. Rasprofilering kommer att bli nödvändigt för att begränsa antalet kontroller. Utöver diskrimineringen leder misstänkliggörande och rasprofilering sannolikt till att människor med uppehållstillstånd drar sig från att ta kontakt med myndigheter och till att deras förtroende för staten minskar.

Transitcenter

Ett av de uttalade syftena med paradigmskiftet är att minska antalet asylsökanden. En av metoderna är att göra själva ansökningsprocessen oattraktiv. Tidö-avtalet innehåller flera radikala reformer av själva flyktingmottagandet.

“Tilläggsdirektiv ska beslutas för den pågående utredningen om ett ordnat initialt mottagande av asylsökande (Ju 2021:12) […] Utgångspunkten ska vara att hela asylprocessen ska ske i transitcenter och att asylsökande ska tillbringa hela handläggningstiden i transitcenter.”

Detta är en stor förändring av direktiven. I de ursprungliga, från september 2021, fick utredaren i uppdrag att lämna förslag på hur asylsökande ska kunna vara skyldiga att i högst 30 dagar bo i ett mottagningscenter. I mars 2022 fick utredaren ett nytt uppdrag, att utforma sanktioner eller incitament för att asylsökande ska välja att bo i Migrationsverkets boenden under hela asyltiden. I Tidö-avtalet är det inte längre en fråga om val eller incitament, utan om att “asylansökande ska åläggas att vistas i transitcenter under tiden deras asylansökan handläggs.”

Om de asylansökande inte får lämna dessa transitcenter alls under asyltiden kommer många försöka ta sig ut ändå, om inte annat för en promenad. För att förhindra det och för att förhindra att asylsökande avviker måste transitcentren därför byggas med lika höga murar som fängelser.

Avtalet säger också att i väntan på att transitcentrena har införts ska asylsökanden som fått avslag ha:

“boendeskyldighet som innebär restriktioner för den enskilde från att röra sig fritt. Den enskilde kan bl.a. behöva anmäla sig flera gånger om dagen eller infinna sig på boendet mellan vissa klockslag.”

Tidö-avtalets ambition att storskaligt identifiera och omhänderta människor utan uppehållstillstånd innebär att kapaciteten att frihetsberöva människor måste utökas avsevärt. Det står inte i avtalet var detta ska ske, men kanske i anläggningar som liknar transitcentren. Sverige kommer att behöva frihetsberöva tiotusentals personer.

Och när staten behandlar asylsökande och människor utan uppehållstillstånd som kriminella, kommer andra människor också snart att se dem som det.

Steg 5. Utvisa människor med uppehållstillstånd

Det sista steget i paradigmskiftet är att göra det betydligt lättare att utvisa människor med uppehållstillstånd på grund av brott, men även på grund av misstanke om brott, dålig vandel, och på grund av att förutsättningarna för att man en gång fick uppehållstillstånd förändrats. Avtalets inställning är tydlig:

“Migrationsverket ges i uppdrag att särskilt prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd.”

Utvisning på grund av brott

Enligt Tidö-avtalet ska en ny utredning tillsättas med uppdrag att ytterligare skärpa regelverket kring utvisning på grund av brott, alltså av personer som har permanent uppehållstillstånd. Men först ska samtliga tillkännagivanden i Socialförsäkringsutskottets betänkande 2021/22:SfU28 från i somras beaktas. När betänkandet presenterades godkände riksdagen sex skärpningar av regelverket som började gälla redan 1 juli 2022. Skärpningarna innebar bland annat att:

• utvisning på grund av brottets allvar ska kunna ske vid lägre straffvärden än i dag
• det ska ställas högre krav på utlänningens etablering i det svenska samhället för att han eller hon inte ska bli utvisad
• kravet på synnerliga skäl för utvisning när utlänningen vistats länge i Sverige ska tas bort
• domstolen inte längre ska beakta det men som utlänningen förorsakas genom utvisningen vid straffmätningen och valet av påföljd

Men betänkandet innehöll ytterligare tre tillkännagivanden till regeringen som inte antogs av riksdagen, men som nu ska genomföras, nämligen att:

• återfallsbrottslighet lättare ska kunna leda till utvisning
• regeringen ska återkomma med förslag om inhibition vid icke bestående verkställighetshinder, så att en utvisning kan verkställas så snart det inte längre finns något hinder
• den som har utvisats på grund av brott mot familjemedlem inte ska kunna återvända till Sverige på grund av anknytning till brottsoffren.

Utöver detta, säger Tidöavtalet, ska den nya utredningen återkomma med förslag om att:

• utvisningsfrågan alltid ska prövas när utlänningar är åtalade för brott.
• gränsen för när enbart ett brotts straffvärde, oaktat återfall, ska medföra utvisning sänks påtagligt
• den som återfaller i brott lättare ska kunna utvisas även om straffvärdet ensamt inte talar för utvisning.

Det står inte hur lätta brott som ska leda till utvisning, men den sammanlagda förändringen genom skärpningarna från i somras och de som Tidö-partierna kommit överens om är radikal. Frågan om utvisning kommer alltid att bli en integrerad fråga när människor med uppehållstillstånd men utan medborgarskap döms i domstol.

Det är lätt att tycka att kriminella utlänningar ska utvisas om det bara var för deras egen skull. Men även familjemedlemmar till dem som döms kan drabbas oerhört hårt av att exempelvis en förälder utvisas.

Utvisning utan brott

Utvisning ska däremot inte bara användas mot personer som begått brott. Tidö-avtalet innehåller flera reformer som ska leda till utvisning av personer som inte har brutit mot lagen. Först ska möjligheten att “utvisa gängkriminella som saknar svenskt medborgarskap utan att de dömts för brott” utredas.

Avtalet hänvisar till att möjligheten redan finns i lag 2022:700. Men den lagen ger i första hand Säkerhetspolisen möjlighet att ansöka hos migrationsverket om utvisning av personer som misstänks vilja utföra terroristbrott eller som är allvarliga hot mot Sveriges säkerhet. Nu vill Tidö-partierna att den även ska gälla misstänkt gängkriminella som inte dömts för något brott.

Men inte bara misstänkta gängkriminella ska utvisas lättare, även utländska medborgare med bristande vandel:

“Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel. Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.”

En kvinna med uppehållstillstånd som kontaktar socialtjänsten för att få hjälp med att lämna prostitution, kommer att behöva vara rädd för att personalen anmäler henne till polisen och för att utvisas.

En persons vandel ska även kontrolleras vid ansökan om uppehållstillstånd:

“Migrationsverket ges i uppdrag att öka kvaliteten och prioritera kontroller av vandel och levnad vid handläggningen av tillståndsärenden. […] Därutöver ska en utredning tillsättas som ska få i uppdrag att utreda stärkta vandelskraven i utlänningsärenden.”

Alla skäl till indraget uppehållstillstånd och utvisning i Tidö-avtalet som redovisats hittills grundar sig i vad personen i fråga gjort, oavsett om det är brottsligt eller inte. Men Tidö-partierna har dessutom kommit överens om att tillsätta en utredning som ska se över “utvidgade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd” när förutsättningarna som en gång motiverade uppehållstillståndet förändrats. Uppdraget ska vara brett och gälla såväl förändrade förutsättningar på personlig nivå som i det tidigare hemlandet. Utredningen ska bland annat:

“Utreda och föreslå författningsändringar som gör det möjligt att återkalla uppehållstillstånd oaktat på vilken grund tillståndet meddelats, om denna inte längre är uppfylld.

Utreda hur automatiserade system eller andra beslutsstöd kan implementeras för att snabbare upptäcka och återkalla uppehållstillstånd för den som inte längre uppfyller kraven för tillståndet.

Ta fram förslag för hur Migrationsverket kan införa nya metoder för att beviljade uppehållstillstånd regelbundet följs upp och återkallas när skäl för uppehållstillstånd inte längre föreligger.

Analysera vilka åtgärder som i övrigt bör genomföras för att fler personer som fått asyl som flykting eller alternativt skyddsbehövande inte längre ska behålla sitt uppehållstillstånd om de ursprungliga skälen för asyl inte längre föreligger, till exempel för att en konflikt tagit slut.”

En av de centrala delarna i Tidö-avtalet är att de som får asyl ska få tillfälligt uppehållstillstånd, och inte permanent som var huvudregeln före 2016. Skrivningarna i Tidö-avtalet ovan innebär dock att permanenta uppehållstillstånd som beviljats förr, nu också bör ses som tillfälliga, alldeles oavsett hur personen i fråga levt sitt liv Sverige. Om förutsättningarna i det tidigare hemlandet som en gång gjorde att en person fick uppehållstillstånd förändras, ska uppehållstillståndets alltså kunna hävas, och personen utvisas.

Hur politiken ska utformas är otydligt, men om formuleringarna i själva avtalet fick gälla, skulle bosnier och kosovoalbaner som inte är svenska medborgare och som kom till Sverige under krigen på 1990-talet kunna förlora sina uppehållstillstånd. Och om diktaturerna i Eritrea, Kina, Kuba eller Iran föll, skulle Sverige kunna tvinga dem som flytt därifrån, fått asyl och skapat sig nya liv här att flytta tillbaka igen.

Konsekvenserna

I dagsläget finns det ingen annan programförklaring för regeringens annonserade paradigmskifte i migrationspolitiken än kapitlen om kriminalitet, och migration och integration i Tidö-avtalet. Flera av de enskilda förslagen har diskuterats mycket; visitationszoner och tiggeriförbud till exempel, och att det ska bli svårare att få asyl och att antalet kvotflyktingar ska minska från 5000-6000 per år till 900. Vad som inte diskuterats i någon större utsträckning, men som jag försökt visa med sammanställningen av reformerna ovan, är hur genomgripande Tidö-avtalets politik är för stora delar av det svenska samhället. Och att syftet inte bara är att minska invandringen, utan att radikalt öka utvisningarna.

I början av varje kapitel i avtalet finns en brasklapp om att förslagen ska analyseras i enlighet med kommittéförordningen (1998:1474) som reglerar statens offentliga utredningar, och även “om behov skulle uppkomma av skyndsam hantering av förslagen i samarbetsprojektet ska beredningskraven upprätthållas.”

Men frågan måste då ställas: Varför behöver de partier som ska bilda en regering komma överens om att reformer måste utredas innan de kan genomföras om det inte är för att de vet att politiken i avtalet är orimlig?

Om det finns någon politisk erfarenhet som är viktig, så är det att man alltid ska ta politiker på orden. Som medborgare har vi inget annat maktmedel än att kräva att politiker säger vad de vill åstadkomma, förhålla oss till det och hålla dem ansvariga för det. Vi måste utgå från att den nya regeringen kommer att genomföra den politik den har presenterat.

Det nya i Tidö-avtalet är inte att människor utan uppehållstillstånd utvisas. Så har det alltid varit. Vad som är nytt är skalan på insatsen, och den politiska prioriteringen; att målet verkligen är att utvisa så många utan och så många med uppehållstillstånd som möjligt. Detta ska bli en av statens centrala uppgifter, alla myndigheter ska delta och insatsen ska ske i hela samhället. För att åstadkomma detta är det för Tidö-partierna värt både att undergräva den personliga integriteten genom att skriva om sekretesslagen, och förtroendet för socialtjänsten genom att göra den till polisens ögon och öron. Insatsen drabbar inte bara dem som utvisas utan alla som ska informera polisen om att de nyss träffat en person som inte har uppehållstillstånd – alla dem som kommer att känna sig som angivare.

För att socialsekreterare eller skolledare ska flytta sin lojalitet – från dem som söker hjälp eller utbildning till statens vilja att utvisa människor – måste deras yrkesetik förändras i grunden. Nu frågar de personer som söker upp dem om deras identitet för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. I framtiden frågar de för att veta om de ska överlämna dem till polisen. Och vad får det för konsekvenser för enskilda poliser som istället för att bekämpa brott, löpande ska identifiera och utvisa människor som är helt oskyldiga till brott?

Tidö-avtalet skruvar inte i första hand ned volymen asylsökande, det är en politik som framför allt skruvar upp volymen polisstat.

Den första och till en början mest synliga konsekvensen av detta är vad som kommer att ske i våra bostadsområden, lekparker, fotbollsklubbar och klassrum när barnfamilj efter barnfamilj hämtas av polisen för att utvisas. Hur många sådana trauman har vi inte redan genomlidit i medierna? Och nu ska det bli vardag, överallt.

Det är därför det är så viktigt för Tidö-partierna att koppla samman invandrare, människor utan uppehållstillstånd och asylsökande med problem och kriminalitet. För om den här utvisningspolitiken ska bli möjlig att genomföra, praktiskt, är det helt nödvändigt att vi medborgare först blir övertygade om att de är kriminella, och inte värda sina rättigheter. Att vi därför inte motsätter oss utvisningarna. Om vi ser dem som medmänniskor, med rättigheter och drömmar däremot blir politiken omöjlig att genomföra.