Grafer och argument för en ny narkotikapolitik

Narkotikapolitiken i Sverige bygger på vanföreställningar, beskrev Magnus Linton i en bokrecension i höstas. I en debatt med Johan Norberg om de allt högre dödstalen bland svenska narkomaner förklarade folkhälsominister Maria Larsson (ML 1 och  2; JN 1 och 2) sedan följande:

“[Vi kan] inte bara diskutera vad som hjälper någon att sluta, eftersom den frågan är nära sammankopplad med insatserna för att så få personer som möjligt ska börja. […] Eller ser inte Norberg kopplingen mellan utbrett bruk och tilltagande missbruk?”

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning erbjuder mängder av data som visar att det inte finns något för Johan Norberg att se:

Så här mycket har dödligheten bland svenska narkomaner ökat sedan 1970-talet

Men under samma period har antalet ungdomar som säger att de använt narkotika de senaste 30 dagarna minskat.

Och trenden är ungefär den samma bland ungdomar som uppger att de har prövat någon gång.

Detta är särskilt intressant eftersom tillgången på narkotika i samhället sannolikt har ökat under tiden, då antalet beslag har gått upp men priserna ändå gått ned.

Alltså, minskat bruk leder inte nödvändigtvis till minskat antal dödsfall, och lägre priser leder inte nödvändigtvis till att fler prövar.

Inte heller är det avsaknaden av polisarbete som är anledningen till att dödstalen ökat så snabbt. Antalet som lagförs för narkotikabrott har mångdubblats sedan 1970 talet, enligt statistik från Brå, och det är lagföring för ringa brott som ökar mest.

Om det nu är så att polisens fokus på ringa narkotikabrott och statens upplysningsarbete om narkotikans farlighet, leder till att antalet ungdomar som använder narkotika minskar, men att det samtidigt är så att antalet som dör av narkotika ökar, måste man sluta sig till att statens resurser används fel.

Rimligen borde resurserna användas där de bäst lindrar skadeverkningarna av narkotikabruket.

Maria Larsson skriver i en av artiklarna ovan: “Jag är beredd att ompröva snart sagt varje inslag i narkotikapolitiken, om det visar sig att vi på ett bättre sätt kan hjälpa människor och samhälle undan den misär och tragik som narkotikamissbruket innebär.”

Kanske är detta ett litet argument på vägen.