Vissa har en reflex när man diskuterar Kuba. Den kan till exempel lyda så här: “Kuba lyckades [fram till 80-talets slut] leverera en välfärd som de flesta andra latinamerikaner bara kunde drömma om, trots diktatur.”
Det skrev en person från ABF på min Facebook-vägg i en diskussion om det var rimligt att ABF tillsammans med Castro-kramarna i Svensk-kubanska föreningen högtidlighöll minnet av Che Guevaras dödsdag i helgen.
Men påståendet är propaganda, det har bara satt sig väldigt hårt i själen hos svenska revolutionsromantiker.
För att förklara. Det finns ingen välfärdsstatistik som den kubanska regeringen öser över den som lyssnar som siffrorna för barnadödligheten. “Jämför med Centralamerika! Kuba har till och med samma som rika länder i Europa”, säger de. Ok. Då gör vi det (igen).
Här är statistiken för barnadödligheten i Kuba, Honduras, Guatemala, Dominikanska republiken och Spanien (Bilden är från Gapminder World).
Som man ser så har Spanien och Kuba ungefär samma barnadödlighet vid 30-talets början. Men sen börjar inbördeskriget i Spanien och samtidigt genomför man ett antal sociala refomer på Kuba. Den kubanska barnadödligheten sjunker dramatiskt fram mitten av 1940-talet, sedan stannar utvecklingen av. Bland annat för att Batista tar makten i början av 1950-talet och Fidel Castro snart därefter inleder sin väpnade revolutionära kamp. Precis efter revolutionen 1959 kommer Spanien under Franco i kapp och går om.
Dominikanska republiken, Guatemala och Honduras har ett helt annat utgångsläge än Kuba och Spanien, som syns, men lyckas sedan 1960 ändå minska barnadödligheten lika snabbt eller snabbare.
Hur var det då med fattigdomen? BNP per capita är ett trubbigt mått, men nästan det ända som finns för att jämföra över tid.
Också här är utgångsläget på 1930-talet ungefär detsamma för Spanien och Kuba. Men sedan kommer kriget i Spanien, Kuba genomför klok politik, Batista, Castro och så revolutionen.
Precis efter revolutionen sticker så den spanska ekonomin under Franco iväg snabbt, men Kuba står still.
Anledningen är att den kubanska regeringen under revolutionens första decennium, alltså när Che Guevara fortfarande var aktiv på Kuba, förbjöd eller konfiskerade först alla utländskt ägda företag, sedan alla kubanska stor- och småföretag och 1968 – under den stora revolutionära offensiven – även de sista privata korvkiosterna, skoputsarna och barerna.
Några decennier senare tillhör Kuba samma kategori låginkomstländer som Dominikanska republiken, Guatemala och Honduras. Medan Spanien – trots dagens kris – tillhör världens rikaste.
Vilken slutsat borde då välfärdsintresserade folkbildare dra av detta, att den kubanska regeringen sedan revolutionen fört en framgångsrik välfärdspolitik, eller att man förstört den kubanska ekonomin?
Uppdatering 14/10
Jag har fått en fråga om min tolkning av graferna är rätt eftersom de är logaritmiska och inte linjära. Här kommer därför samma grafer men med linjära skalor på axlarna. Min bild är inte att slutsatserna ovan är felaktiga. Eller?
Regeringen på Kuba borde ha pris för sin folkbildande insats, för sällan får man ge så goda lektioner i statistisk analys och källkritiskt förnuft som i debatter om Kuba.
En viktig poäng är ju också att det är svårt att ö h t uttala sig om Kubas utveckling eftersom det inte finns någon oberoende, tillförlitlig, jämförbar statistik (t ex använder ju regeringen sina egna hemsnickrade mått för att kunna visa på tvåsiffriga tillväxttal), eller oberoende granskning av den offentliga statistiken.
Man kan bara anta att Kubas regering förmodligen inte ljuger till sin egen nackdel: Varje positiv siffra kan alltså förses med förtecknet “≤”. Jfr: http://www.mothugg.se/2006/11/30/grattis-comandante/
Precis så är det förstås. Varför skulle de ge de korrekta siffrorna när det ändå inte finns någon offentlighetsprincip, eller några självständiga medier som kan kolla om det de säger stämmer? Tråden i din länk är ju väldigt bra.