December var en sorgens och förtvivlans månad i Venezuela. Endast mycket styva ideologiska skygglappar kan förhindra att man ser den totala kollaps landet är inne i. En av dem som bär sådana skygglappar är Francisco Contreras, Latinamerikagruppernas talesperson i politisk utveckling. Jag har nedan försökt vara kort och koncis i ett svar på hans replik på ett av mina tidigare inlägg. Håll till godo.
Huvudpoängen i Contreras text är att krisen i Venezuela kommer av att “varken högerregeringarna på 1980 och 90-talet eller vänsterregeringarna under 2000-talet haft som ändamål att bryta med oljeberoendet.” ”Extravismen” har lett till en “ekonomisk systemkris”, som inte bara drabbat Venezuela, utan även andra länder på kontinenten, som Chile.
För att övervinna denna utvecklingsmodell använder Latinamerikagrupperna begreppen “Buen Vivir och matsuveränitet”, skriver Contreras. Begreppen beskrivs bland annat här och här, och det räcker med att läsa några meningar för att förstå att varken han eller hans organisation tar situationen i landet på allvar.
Några exempel på allvaret: Den venezolanska krisen beskrevs precis före jul av New York Times i ett mästerligt reportage om hur svälten och medicinbristen drabbar barn. Texten och bilderna förstörde julförberedelserna för alla som läste, och det går inte att citera beskrivningarna av barnen som dör av undernäring eller föräldrarnas förtvivlan, däremot siffrorna:
A recent report by the United Nations and the Pan American Health Organization found that 1.3 million people who used to be able to feed themselves in Venezuela have had difficulty doing so since the economic crisis began three years ago.
In soup kitchens around the country visited by The Times, many of the parents who brought their children had full-time jobs. But hyperinflation had destroyed their salaries and savings. A 2016 survey by three Venezuelan universities found that nine out of 10 households had become “food insecure” in Venezuela.
Caritas, the Roman Catholic aid group, has been weighing and measuring groups of children under 5 in working-class communities in multiple states since last year. Fifty-four percent of children in them suffer from some sort of malnutrition, the study has found.
När nio av tio familjer inte litar på sin egen förmåga att sätta mat på bordet och inte har tillgång till enkla mediciner, i ett av Latinamerikas tidigare rikaste länder, är det inte konsekvensen av sjunkande oljepriser, några felaktiga politiska beslut – som den gängse beskrivningen i medierna – eller avsaknad av buen vivir och matsuveränitet som Francisco Contreras föreställer sig. En rimlig regering hade sett till att det fanns en ordentlig buffert. Inte sedan 1970-talet har oljepriserna stigit så snabbt som under Hugo Chavez tid vid makten i Venezuela, det land i världen som dessutom har störst kända oljereserver.
För att sätta utvecklingen i rätt perspektiv. När Chavez valdes till president 1998 var oljepriset 10 USD per fat. På tio år steg det sedan till nästan 150 USD per fat precis före finanskrisen.
Efter ett djupt dyk steg priset sedan snabbt igen och stabiliserades på runt 110 USD per fat, mellan 2010 och 2014. Trots de enorma resurser som strömmade in i landet under de här åren ökade varubristen konsekvent. I januari 2014 inleddes den våg av protester mot fattigdomen, matbristen, våldet och förtrycket som präglat landet sedan dess, och då hade oljepriset ännu inte börjat sjunka.
I mitten av 2014 gick botten ur oljemarknaden igen, och priset sjönk till cirka 30 USD per fat. Sedan dess har det dock stigit till över 50, alltså fem gånger högre än när Chavez kom till makten. Oljeprisfallet är alltså inte orsaken till krisen. Konkurser och exproprieringar har däremot lett till att av ungefär 830 000 privata företag i Venezuela 2002, fanns i somras bara 250 000 kvar. Och det statliga oljebolaget PDVSA har helt tömts på kapital och kompetens.
När jag var i Venezuela för tre år sedan växlade jag dollar för 150 bolivares, för ett år växlade jag för 1500, och idag kostar en dollar 107 000. För att köpa en tandkrämstub som kostar en dollar att importera behöver en venezolan alltså tjäna tusen gånger fler bolivares idag än för tre år sedan. Under de förutsättningarna är det förstås omöjligt att beräkna inflationen exakt, men nationalförsamlingen menar att den under årets första 11 månader var på nära 1400 procent.
I Transparency Internationals index för upplevd korruption för 2016, kommer Venezuela på plats 166 av 176 länder. Inget av länderna efteråt har en fungerande stat och de flesta lider under svåra krig.
2001 var Venezuela på 69 plats av 91 i samma index, med flera latinamerikanska länder efter sig. Inget av länderna som idag ligger efter Venezuela fanns ens med på listan då.
Fattigdomen, svälten och medicinbristen i Venezuela är konsekvensen av den kanske mest radikala förstörelsen av ett lands samlade resurser som registrerats i Latinamerika på många decennier, och en medveten attack mot medborgarna för att stjäla deras pengar. Jag vet inte hur mycket tydligare det kan bli.
En annan attack, i en mer ordagrann bemärkelse, och som uppmärksammades av Wall Street Journal precis före jul, är våldet. När Chavez kom till makten var mordfrekvensen kring 30 mord per 100 000 invånare och år. 2016 var den över 70. Idag rapporterar samma organisation att mordfrekvensen 2017 var 89. (OVV rapporterar annorlunda siffror än de som refereras i WSJ. Jag har inte haft möjlighet att gräva djupare i varför.)
Och det är inte så att mordfrekvensen alltid varit hög. På 1980-talet låg den kring 10, men började stiga i samband med den militärkupp Hugo Chavez ledde, men misslyckades med, i början av 1992.
Chavez och Maduros oförmåga och ovilja att hantera våldet och kriminaliteten har skapat en brutal rädsla i de venezolanska städerna. Alla som varit där de senaste åren har känt den. Ett banalt men belysande exempel är att det idag inte finns en enda uteservering på gatorna i Caracas som är öppen på kvällarna.
För att visa att man gör något åt våldet har polisen och militären nu ökat striden mot kriminaliteten, vilket har lett till att människorättsorganisationen Cofavic bokfört mer än 6000 utomrättsliga avrättningar sedan 2012.
Utöver att fattigdomen och våldet förvärrats, var 2017 dessutom året då de militärer och partitoppar som styr landet tillsammans med Nicolas Maduro, etablerade total kontroll över politiken:
Först förklarade högsta domstolen att den tog över den lagstiftande makten från den folkvalda nationalförsamlingen. Sedan tillsatte regeringen olagligen en församling med uppdraget att skriva om konstitutionen. Under hösten genomfördes val till region- och kommunförsamlingar som var genomsyrade av fusk. Och regeringen förklarade dessutom att de tre största oppositionspartierna inte får delta i presidentvalet 2018.
Under de protester som präglat mediebilden av landet i omgångar sedan 2014, har människorättsorganisationen Foro Penal registrerat mer än 12 000 gripanden. Ett par tusen har suttit i fängelse under längre perioder, däribland flera av oppositionens främsta representanter.
Denna sociala, ekonomiska och politiska kollaps har förstås lett till att venezolanerna lämnar sitt land som aldrig förr. UNHCR hittade 2012, 505 venezolanska asylansökningar i olika länder i Amerika. 2016 var de 34 000. Och den siffran har ökat snabbt i år. Hundratusentals venezolaner har dessutom tagit sig till Colombia för att för att komma åt mat och mediciner. Och nu rapporterar El Nuevo Herald att 60 procent av de venezolanska hemmen har minst en nära familjemedlem lämnat landet de senaste fem åren för att undkomma krisen. (DataCorp PDF)
Men Francisco Contreras skriver förstås inget om allt detta allvar i sin text. Att han och Latinamerikagrupperna inte ser att krisen är en direkt konsekvens av att de som har makten är banditer som stulit och förstört precis allt som funnits att stjäla och förstöra, beror på att de har – eller möjligtvis tror att de har – en ideologisk gemenskap med chavismen. De är “vänster” ihop, goda i relation till den onda “högern”, och då spelar det ingen roll hur situationen i landet är. Begreppen vänster och höger utgör skygglappar som förhindrar dem att se verkligheten.
Det var detta som var poängen i min förra post om att höger- och vänsterperspektiven inte hjälper om man försöker förstå dagens Latinamerika, och som Contreras svarade på. Perspektiven förblindar, och skapar lojaliteter med banditer och förtryckare.
En annan möjlighet är förstås att Contreras och Latinamerikagrupperna helt medvetet är lojala med banditer och förtryckare. Men jag väljer att tro dem om gott ett tag till.