“Att Stefan Löfven inte nämnde katastroferna i Italien och Spanien, inte nämnde EU, och överhuvud inte visade någon solidaritet med människor utanför Sverige, måste ses som den slutliga segern för det nationella perspektivet i svensk politik. Det var det största sveket mot Europa på decennier, och det var medvetet.”
Skrev det på facebook nyss. Det fullständigt exploderade i hjärtat efter talet. Hur kunde han så totalt ignorera allt, hur kunde han så totalt titta bort från dem i EU som nu lider fruktansvärda kval. De som ska vara våra närmaste allierade. De vi ska lita på när allt går sönder här. Har han varken sett dem som sjunger från balkongerna eller de som sliter vid sjuksängarna? Känner han inget för dem?
Solidaritet börjar inte med en handling. Den börjar med ord. Den börjar med att man säger att man ser vad andra går igenom. Och har man sagt det, och menat det, så händer det något både i en själv och i den man säger det till.
Det är den relationen som allt kan byggas vidare på sen. Det är den relationen, byggd av både medborgare och statsministrar i Europa sedan 1945 som garanterat fred, frihet och välstånd för fler människor än något annat politiskt projekt i världshistorien.
Men när Stefan Löfven sa att denna utmaning, den värsta på mycket länge, måste vi lös ihop, så menade han svenskarna, och han menade det avsiktligt. Det var inget misstag. För nu tar nationerna över igen.