Vem blir Grönsakshandlaren i Havanna?

“Detta leder till frustration hos breda grupper av befolkningen”, skriver den svenska ambassaden i Havanna efter att ha förklarat hur dåligt ekonomin utvecklas på Kuba. Men ingenting om vilka konsekvenser frustration kan få.

I ljuset av de arabiska upproren den senaste månaden ger ambassadens landrapport från i januari inte svar på några av de frågor man ställer sig: Finns det en opposition som vill organisera protester? Har de i så fall tillgång till kommunikationsverktyg för att göra det? Hur ser relationen mellan internationellt kända dissidenter och unga arbetslösa kubaner ut? Vilka är förutsättningarna för att organisera protester i kubanska städer? Vilket inflytande har den kubanska militären över politiken? osv.

Mothugg uppmärksammar att ingen annan uppmärksammat, att det var en grönsakshandlare i Tunisien som bokstavligen satte fyr på protesterna i slutet av förra året, precis som huvudpersonen i Vaclav Havels briljanta essä “De maktlösas makt”. Men vilka är förutsättningarna för att grönsakshandlarna i Havanna ska börja protestera?

Utgångspunkten för rapporten är istället att ingenting kommer att ske. Ekonomin kan gå upp och ned, dissidenter fängslas och släppas, men maktskifte och demokratisering kommer inte. Det är en naiv föreställning som grundar sig på den felaktiga idén om stabila diktaturer, och som länge har präglat den svenska demokratiseringspolitiken. För inte heller rapporterna från ambassaden i Kairo förutsåg några protester eller såg förändring som sannolikt.

Hur kan man bli så tagen på sängen när den ena diktaturen efter den andra de senaste decennierna har fallit för folkliga protester? (Även om det inte alltid slutat i demokrati). Varför skriver man inte ut vilka förutsättningarna är för att detta ska ske även i Havanna och Kairo?

Kairo-ambassaden analyserar ändå två möjliga politiska förändringsvägar: 1, Muslimska brödraskapet beskrivs som den bäst organiserade oppositionsgruppen och har en betydande representation i parlamentet, men tillåts inte bli så stark att den kan hota regeringen. 2, Politiska reformer i mitten av 00-talet ledde till ökad demokratisering, men processen har sedan dess avstannat.

Att det inte var någon av dessa som ledde till förändringen bör också göras till en viktig erfarenhet. Demokratisering kräver nämligen maktskifte, och att det är demokrater som kommer till makten.

Kanske är det så att Ambassaden i Havanna inte vill offentliggöra sin analys av förändringsvägarna på Kuba. Men i så fall innebär det ju också att man inte vill berätta för svenska medborgare vad man gör för att uppnå regeringens politik. I Reinfeldts regeringsförklaring 2006 sa han:

Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.

Sedan dess har regeringen även tagit fram en särskild skrivelse om demokratibistånd, Frihet från förtryck, som har flera tydliga resonemang om stöd till demokratiaktivister. Och i utrikesdeklarationen häromdagen förklarade Carl Bildt:

Behovet av demokratiska och ekonomiska reformer på Kuba är fortsatt stort. Stödet till de demokratiska krafterna måste stärkas och trycket på regimen upprätthållas. Det är inte acceptabelt att frigivna politiska fångar landsförvisas.

Om vi medborgare ska kunna följa upp och utkräva ansvar av regeringen för dessa löften, måste någon myndighet ta ansvar för att rapportera offentligt vad man gör. Det skulle också leda till att utgångspunkten för arbetet, analysen av förutsättningarna för demokratisering, kunde utvecklas i en offentlig diskussion.

(Det räcker inte att göra som nu, att drygt 20 år efter murens fall släppa ambassadrapporterna för historieskrivningens skull.)