“Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde. Jag kan till exempel inte minnas när jag första gången hörde namnet Adolf Hitler”, skriver Stefan Zweig 1941 i sina dystopiska memoarer Världen av igår.
När det politiskt mest omvälvande året på länge närmar sig slutet, är det alltså omöjligt att väga vilka händelser som har mest betydelse för tiden som kommer: Att den svenska politiken på några veckor i december gjorde samma u-sväng i migrationspolitiken som tagit den danska något decennium? Eller att de tidiga höstveckorna av djup solidaritet med människor på flykt skapade de allianser mellan människor som kan vara grunden för en ny politisk rörelse i Sverige?
Alldeles oavsett vägen utvecklingen tar känns det sannolikt att de personer som kommer att leda den varit på tapeten under året, eller dyker upp under nästa. Men sannolikt kommer man i framtiden inte minnas när man hörde deras namn för första gången.